Psaltaren 49

1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm. Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

Au chef de musique. Des fils de Coré. Psaume. Vous, tous les peuples, entendez ceci; vous, tous les habitants du monde, prêtez l’oreille;

2 både låga och höga, rika såväl som fattiga.

Fils des gens du commun, et fils des grands, le riche et le pauvre pareillement:

3 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

Ma bouche dira des paroles de sagesse, et la méditation de mon cœur sera [pleine] d’intelligence;

4 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

Je prêterai l’oreille au discours sentencieux, j’exposerai mon énigme sur la harpe.

5 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

Pourquoi craindrais-je au mauvais jour, quand l’iniquité de ceux qui me talonnent m’enveloppe?

6 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

Ils se confient en leurs biens et se glorifient en l’abondance de leurs richesses…

7 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

Un homme ne pourra en aucune manière racheter son frère, ni donner à Dieu sa rançon,

8 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

(Car précieux est le rachat de leur âme, et il faut qu’il y renonce à jamais, )

9 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

Afin qu’il vive encore, à toujours, [et] qu’il ne voie pas la fosse.

10 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

Car il voit que les sages meurent, que le sot et l’insensé périssent pareillement et laissent leurs biens à d’autres.

11 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

Leur [pensée] intérieure est que leurs maisons durent à toujours, et leurs demeures de génération en génération; ils appellent les terres de leur propre nom.

12 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

Pourtant l’homme qui est en honneur ne dure pas; il est semblable aux bêtes qui périssent.

13 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. (Sela)

Ce chemin qu’ils tiennent est leur folie; mais ceux qui viennent après eux prennent plaisir aux propos de leur bouche. (Sélah)

14 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. (Sheol h7585)

Ils gisent dans le shéol comme des brebis: la mort se repaît d’eux, et au matin les hommes droits domineront sur eux; et leur beauté va se consumer dans le shéol, sans qu’ils aient plus de demeure. (Sheol h7585)

15 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. (Sela) (Sheol h7585)

Mais Dieu rachètera mon âme de la puissance du shéol, car il me prendra. (Sélah) (Sheol h7585)

16 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

Ne crains pas quand un homme s’enrichit, quand la gloire de sa maison s’accroît;

17 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

Car, lorsqu’il mourra, il n’emportera rien; sa gloire ne descendra pas après lui,

18 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,

Quoique pendant sa vie il bénisse son âme (et on te louera, si tu te fais du bien),

19 så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

Il s’en ira jusqu’à la génération de ses pères: ils ne verront jamais la lumière.

20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

L’homme qui est en honneur et n’a point d’intelligence, est comme les bêtes qui périssent.