Psaltaren 42
1 För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
To the Overseer. — An Instruction. By sons of Korah. As a hart doth pant for streams of water, So my soul panteth toward Thee, O God.
2 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
My soul thirsted for God, for the living God, When do I enter and see the face of God?
3 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"
My tear hath been to me bread day and night, In their saying unto me all the day, 'Where [is] thy God?'
4 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
These I remember, and pour out my soul in me, For I pass over into the booth, I go softly with them unto the house of God, With the voice of singing and confession, The multitude keeping feast!
5 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
What! bowest thou thyself, O my soul? Yea, art thou troubled within me? Wait for God, for still I confess Him: The salvation of my countenance — My God!
6 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
In me doth my soul bow itself, Therefore I remember Thee from the land of Jordan, And of the Hermons, from the hill Mizar.
7 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
Deep unto deep is calling At the noise of Thy water-spouts, All Thy breakers and Thy billows passed over me.
8 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
By day Jehovah commandeth His kindness, And by night a song [is] with me, A prayer to the God of my life.
9 Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"
I say to God my rock, 'Why hast Thou forgotten me? Why go I mourning in the oppression of an enemy?
10 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"
With a sword in my bones Have mine adversaries reproached me, In their saying unto me all the day, 'Where [is] thy God?'
11 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
What! bowest thou thyself, O my soul? And what! art thou troubled within me? Wait for God, for still I confess Him, The salvation of my countenance, and my God!
