Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."

To the chief Musician, [even] to Jeduthun, A Psalm of David. I said, I will take heed to my ways, that I sin not with my tongue: I will keep my mouth with a bridle, while the wicked is before me.

2 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

I was dumb with silence, I held my peace, [even] from good; and my sorrow was stirred.

3 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

My heart was hot within me, while I was musing the fire burned: [ then] spake I with my tongue,

4 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

LORD, make me to know mine end, and the measure of my days, what it [is; that] I may know how frail I [am].

5 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Behold, thou hast made my days [as] an handbreadth; and mine age [is] as nothing before thee: verily every man at his best state [is] altogether vanity. (Selah)

6 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Surely every man walketh in a vain shew: surely they are disquieted in vain: he heapeth up [riches], and knoweth not who shall gather them.

7 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

And now, Lord, what wait I for? my hope [is] in thee.

8 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Deliver me from all my transgressions: make me not the reproach of the foolish.

9 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

I was dumb, I opened not my mouth; because thou didst [it].

10 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Remove thy stroke away from me: I am consumed by the blow of thine hand.

11 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

When thou with rebukes dost correct man for iniquity, thou makest his beauty to consume away like a moth: surely every man [is] vanity. (Selah)

12 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.

Hear my prayer, O LORD, and give ear unto my cry; hold not thy peace at my tears: for I [am] a stranger with thee, [and] a sojourner, as all my fathers [were].

13 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

O spare me, that I may recover strength, before I go hence, and be no more.