Psaltaren 22

1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind"; en psalm av David. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.

En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

2 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

3 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.

Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

4 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.

Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

5 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

6 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.

Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

7 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:

Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

8 "Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom."

Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

9 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.

Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

10 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.

På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

11 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.

Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

12 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.

Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

13 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.

De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

14 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.

Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

15 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.

Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

16 Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.

Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

17 Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.

Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

18 De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.

De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

19 Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.

Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

20 Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.

Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

21 Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

22 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

23 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.

Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

24 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

25 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.

Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

26 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

27 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.

Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

28 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.

Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

29 Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.

Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

30 Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.

Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.

31 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.