Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Why have nations tumultuously assembled? And do peoples meditate vanity?

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Station themselves do kings of the earth, And princes have been united together, Against Jehovah, and against His Messiah:

3 "Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss."

'Let us draw off Their cords, And cast from us Their thick bands.'

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

He who is sitting in the heavens doth laugh, The Lord doth mock at them.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Then doth He speak unto them in His anger, And in His wrath He doth trouble them:

6 "Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."

'And I — I have anointed My King, Upon Zion — My holy hill.'

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: "Du är min son, jag har i dag fött dig.

I declare concerning a statute: Jehovah said unto me, 'My Son Thou [art], I to-day have brought thee forth.

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Ask of Me and I give nations — thy inheritance, And thy possession — the ends of earth.

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem."

Thou dost rule them with a sceptre of iron, As a vessel of a potter Thou dost crush them.'

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

And now, O kings, act wisely, Be instructed, O judges of earth,

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

Serve ye Jehovah with fear, And rejoice with trembling.

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

Kiss the Chosen One, lest He be angry, And ye lose the way, When His anger burneth but a little, O the happiness of all trusting in Him!