Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By the waters of Babylon there we sat, and we wept at the thought of Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

There on the poplars we hung our harps.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

For there our captors called for a song: our tormentors, rejoicing, saying: ‘Sing us one of the songs of Zion.’

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How can we sing the Lord’s song in the foreigner’s land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget you, Jerusalem, may my right hand wither.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

May my tongue stick to the roof of my mouth, if I am unmindful of you, or don’t set Jerusalem above my chief joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Remember the Edomites, Lord, the day of Jerusalem’s fall, when they said, ‘Lay her bare, lay her bare, right down to her very foundation.’

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Babylon, despoiler, happy are those who pay you back for all you have done to us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Happy are they who seize and dash your children against the rocks.