Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Blagoslavljaj, duša moja Gospoda. Gospod, Bog moj, velik si silno, lepoto in veličastvo si oblekel.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Odevaš se z lučjo kakor z obleko; nebesa razpenjaš kakor zagrinjalo;
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
Kateri stavi v vode gornje hrame svoje; kateri nareja oblake za voz svoj, kateri hodéva po vetrov perotih,
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Kateri dela vetrove za poslance svoje, za služabnike svoje ogenj plameneči,
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Ustanovil je zemljo na podstave njene, da se ne gane na vedno večne čase.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Z breznom si jo bil odél kakor z odejo, ko so vode stale čez gore.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Na karanje tvoje so pobegnile, pred groma tvojega glasom bežale so urno.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Dvignile so se gore, pogreznile se doline na mesto, katero si jim bil ustanovil.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Mejo si postavil, da ne idejo čez, da se ne povrnejo, pokrit zemljo;
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Kateri izpuščaš studence po dolinah, da hodijo med gorami.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Napajajo naj vse poljske živali; žejo svojo gasé divji osli.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Poleg njih prebivajo tice nebeške, glasijo se iz med listja.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Kateri móči goré iz gornjih hramov svojih, da se sè sadom dél tvojih zemlja pase.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Daješ, da seno raste živini, in zelišče človeku za rabo, da jemlje hrano iz zemlje;
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
Kateri z vinom razveseljuje srce človeku; z oljem svetlo dela čelo, in z jedjo podpira srce človeku.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Siti se drevje Gospodovo; cedre na Libanonu, katere je vsadil;
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
(Kjer gnezdijo tički), jelke prebivališče štorklji,
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Gore previsoke divjim kozlom, skale prebivališče gorskim mišim.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Postavil je mesec za čase gotove, solnce, ki pozna záhod svoj.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Temé narejaš, da je noč, ko prilezejo vse gozdne živali.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Mladi levi rjoveč po plenu, in iskajoč od Boga mogočnega hrane svoje.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
O solnčnem vzhodu se poskrijejo in ležé v brlogih svojih.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Človek gre na delo svoje, in na polje svoje do večera.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Kako veličastna so dela tvoja, o Gospod; kako modro si jih naredil vsa; kako polna je zemlja posesti tvoje!
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
V morji samem velikem in prostornem: tu so lazeče živali, in brez števila živali z velikimi male.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Tod hodijo ladije; som, katerega si ustvaril, igrá se v njem.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Vse tó čaka tebe, da jim daš živeža o svojem času.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Ko jim daješ ti, pobirajo; ko jim odpreš roko svojo sitijo se z dobroto.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Ko jim skriješ obličje svoje, zbegajo se; ko jim vzameš sapo, ginejo in povračajo se v svoj prah.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Ko izpuščaš sapo svojo, oživljajo se, obličje obnavljaš zemlji.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Čast bodi Gospodu vekomaj; raduj se, Gospod, v delih svojih!
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
Ko pogleda na zemljo, trese se ona; ko se dotakne gorâ, kadé se.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Pel bodem Gospodu v življenji svojem; prepeval Bogu svojemu, dokler bodem.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Prijetno bode o njem premišljevanje moje, radoval se bodem jaz v Gospodu.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Izginejo naj grešniki sè zemlje, in krivičnih več ne bódi; blagoslavljaj, duša moja, Gospoda. Aleluja!
