Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Molitev za ubozega, ko je v stiski in pred Gospoda izliva premišljevanje svoje. Gospod, čuj molitev mojo, in vpitje moje pridi do tebe.

2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Ne skrivaj mi obličja svojega, ko sem v stiski; nagni mi uho svoje, ko kličem; naglo me usliši.

3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Ker ginejo kakor dim dnevi moji; in kosti moje se sušé kakor pogorišče.

4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Zadeto vene kakor trava srce moje, ker pozabljam použivati svojo jed.

5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Od glasú zdihovanja mojega drži se kost moja mojega mesa.

6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Podoben sem pelikanu v puščavi; kakor sova sem v podrtinah.

7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Vedno sem podoben samotnemu vrabcu na strehi.

8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Ves dan me sramoté sovražniki moji; zoper mene divjajoč prisezajo pri meni.

9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Ker pepel jem kakor kruh; in pijače svoje mešam z jokom.

10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Zaradi nevolje tvoje in srdite jeze tvoje; ker vzdignil si me in vrgel me na tla.

11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Dnevi moji so podobni senci, ki se je nagnila; in jaz sem se posušil kakor trava.

12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Ti pa, Gospod, ostajaš vekomaj, in spomin tvoj od roda do roda.

13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Ti bodeš vstal in usmilil se Sijona, ker čas je storiti mu milost, ker prišel je čas določeni,

14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Ko se naj hlapci tvoji veselé njegovega kamenja, in milost storé njegovemu prahu;

15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Da česté narodi ime Gospodovo, in vsi kralji zemlje čast tvojo.

16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Ko bode Gospod zidal Sijon in prikazal se v časti svoji,

17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Ozrl se bode v nazega molitev, in ne bode zametal njih molitve.

18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Zapiše se naj to naslednjemu rodu, da ljudstvo poživljeno hvali Gospoda.

19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Ker pogledal bode z višave svetosti svoje Gospod, ozrl se z nebés na zemljo.

20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Da usliši jetnika zdihovanje, da oprosti njé, ki se že izdajajo smrti;

21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Da oznanjajo na Sijonu ime Gospodovo, in hvalo njegovo v Jeruzalemu,

22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Ko se zbirajo ljudstva in kralji čestit Gospoda.

23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Pobija sicer na tem poti moči moje, dnî moje krajša,

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Ali govorim: Bog moj mogočni, ne vzemi me v sredi mojih dnî; skozi vse rodove so dnevi tvoji,

25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Predno si ustanovil zemljo, in so bila nebesa delo tvojih rok;

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Tisto bode prešlo, ti pa ostaneš; tisto, pravim, vse postara se kakor oblačilo; kakor obleko jih izpremeniš in izpremené se.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

Ti pa si isti, in let tvojih ni konca.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Sinovi hlapcev tvojih bodo prebivali, in njih seme se utrdi pred teboj.