Job 8

1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

And Bildad the Shuhite answereth and saith: —

2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?

Till when dost thou speak these things? And a strong wind — sayings of thy mouth?

3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

Doth God pervert judgment? And doth the Mighty One pervert justice?

4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,

If thy sons have sinned before Him, And He doth send them away, By the hand of their transgression,

5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,

If thou dost seek early unto God, And unto the Mighty makest supplication,

6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;

If pure and upright thou [art], Surely now He waketh for thee, And hath completed The habitation of thy righteousness.

7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

And thy beginning hath been small, And thy latter end is very great.

8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt

For, ask I pray thee of a former generation, And prepare to a search of their fathers,

9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;

(For of yesterday we [are], and we know not, For a shadow [are] our days on earth.)

10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

Do they not shew thee — speak to thee, And from their heart bring forth words?

11 "Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?

'Doth a rush wise without mire? A reed increase without water?

12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

While it [is] in its budding — uncropped, Even before any herb it withereth.

13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.

So [are] the paths of all forgetting God, And the hope of the profane doth perish,

14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.

Whose confidence is loathsome, And the house of a spider his trust.

15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

He leaneth on his house — and it standeth not: He taketh hold on it — and it abideth not.

16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;

Green he [is] before the sun, And over his garden his branch goeth out.

17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

By a heap his roots are wrapped, A house of stones he looketh for.

18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'

If [one] doth destroy him from his place, Then it hath feigned concerning him, I have not seen thee!

19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp."

Lo, this [is] the joy of his way, And from the dust others spring up.'

20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.

Lo, God doth not reject the perfect, Nor taketh hold on the hand of evil doers.

21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.

While he filleth with laughter thy mouth, And thy lips with shouting,

22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

Those hating thee do put on shame, And the tent of the wicked is not!