Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Не искушение ли житие человеку на земли, и якоже наемника повседневнаго жизнь его?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Или якоже раб бояйся господа своего и улучив сень? Или якоже наемник ждый мзды своея?

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Такожде и аз ждах месяцы тщы, нощи же болезней даны ми суть.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Аще усну, глаголю: когда день? Егда же востану, паки: когда вечер? Исполнен же бываю болезней от вечера до утра.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Месится же мое тело в гнои червей, обливаю же грудие земли, гной стружа.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Житие же мое есть скоряе беседы, погибе же во тщей надежди.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Помяни убо, яко дух мой живот, и ктому не возвратится око мое видети благая.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Не узрит мене око видящаго мя: очи Твои на мне, и ктому несмь,

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

якоже облак очищен от небесе: аще бо человек снидет во ад, ктому не взыдет, (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

ни возвратится во свой дом, ниже имать его познати ктому место его.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Убо ниже аз пощажу уст моих, возглаголю в нужди сый, отверзу уста моя горестию души моея сотеснен.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Еда море есмь, или змий, яко учинил еси на мя хранение?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Рекох, яко утешит мя одр мой, произнесу же ко мне на едине слово на ложи моем:

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

устрашаеши мя сониями и видениями ужасаеши мя:

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

свободиши от духа моего душу мою, от смерти же кости моя.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Не поживу бо во век, да долготерплю: отступи от мене, тще бо житие мое.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Что бо есть человек, яко возвеличил еси его? Или яко внимаеши умом к нему?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Или посещение твориши ему по всяко утро и в покои судити его имаши?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Доколе не оставиши мене, ниже отпускаеши мя, дондеже поглощу слины моя в болезни?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Аще аз согреших, что Тебе возмогу соделати, сведый ум человечь? Почто мя еси положил прекословна Тебе, и есмь Тебе бременем?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Почто неси сотворил беззаконию моему забвения, и очищения греха моего? Ныне же в землю отиду, утренюяй же несмь ктому.