Job 31
1 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
Pepigi fœdus cum oculis meis ut ne cogitarem quidem de virgine.
2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
Quam enim partem haberet in me Deus desuper, et hereditatem Omnipotens de excelsis?
3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
Numquid non perditio est iniquo, et alienatio operantibus iniustitiam?
4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
Nonne ipse considerat vias meas, et cunctos gressus meos dinumerat?
5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
Si ambulavi in vanitate, et festinavit in dolo pes meus:
6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
Appendat me in statera iusta, et sciat Deus simplicitatem meam.
7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
Si declinavit gressus meus de via, et si secutum est oculos meos cor meum, et si manibus meis adhæsit macula:
8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
Seram, et alium comedat: et progenies mea eradicetur.
9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
Si deceptum est cor meum super muliere, et si ad ostium amici mei insidiatus sum:
10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
Scortum alterius sit uxor mea, et super illam incurventur alii.
11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
Hoc enim nefas est, et iniquitas maxima.
12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
Ignis est usque ad perditionem devorans, et omnia eradicans genimina.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
Si contempsi subire iudicium cum servo meo, et ancilla mea, cum disceptarent adversum me.
14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
Quid enim faciam cum surrexerit ad iudicandum Deus? et cum quæsierit, quid respondebo illi?
15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
Numquid non in utero fecit me qui et illum operatus est: et formavit me in vulva unus?
16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
Si negavi, quod volebant, pauperibus, et oculos viduæ expectare feci:
17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
Si comedi buccellam meam solus, et non comedit pupillus ex ea:
18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
(Quia ab infantia mea crevit mecum miseratio: et de utero matris meæ egressa est mecum.)
19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
Si despexi pereuntem, eo quod non habuerit indumentum, et absque operimento pauperem:
20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
Si non benedixerunt mihi latera eius, et de velleribus ovium mearum calefactus est:
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
Si levavi super pupillum manum meam, etiam cum viderem me in porta superiorem:
22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
Humerus meus a iunctura sua cadat, et brachium meum cum suis ossibus confringatur.
23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
Semper enim quasi tumentes super me fluctus timui Deum, et pondus eius ferre non potui.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
Si putavi aurum robur meum, et obrizo dixi: Fiducia mea.
25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
Si lætatus sum super multis divitiis meis, et quia plurima reperit manus mea.
26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
Si vidi solem cum fulgeret, et lunam incedentem clare:
27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
Et lætatum est in abscondito cor meum, et osculatus sum manum meam ore meo.
28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
Quæ est iniquitas maxima, et negatio contra Deum altissimum.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
Si gavisus sum ad ruinam eius, qui me oderat, et exultavi quod invenisset eum malum.
30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
Non enim dedi ad peccandum guttur meum, ut expeterem maledicens animam eius.
31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
Si non dixerunt viri tabernaculi mei: Quis det de carnibus eius ut saturemur?
32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
Foris non mansit peregrinus, ostium meum viatori patuit.
33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
Si abscondi quasi homo peccatum meum, et celavi in sinu meo iniquitatem meam.
34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
Si expavi ad multitudinem nimiam, et despectio propinquorum terruit me: et non magis tacui, nec egressus sum ostium.
35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
Quis mihi tribuat auditorem, ut desiderium meum audiat Omnipotens: et librum scribat ipse qui iudicat.
36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
Ut in humero meo portem illum, et circumdem illum quasi coronam mihi?
37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
Per singulos gradus meos pronunciabo illum, et quasi principi offeram eum.
38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
Si adversum me terra mea clamat, et cum ipsa sulci eius deflent:
39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
Si fructus eius comedi absque pecunia, et animam agricolarum eius afflixi:
40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
Pro frumento oriatur mihi tribulus, et pro hordeo spina. Finita sunt verba Iob.
