Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to set with the dogs of my flock.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Yea, whereto [should] the strength of their hands [profit] me, [men] in whom vigour hath perished?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Withered up through want and hunger, they flee into waste places long since desolate and desert:
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
They gather the salt-wort among the bushes, and the roots of the broom for their food.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
They are driven forth from among [men] — they cry after them as after a thief —
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
To dwell in gloomy gorges, in caves of the earth and the rocks:
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
They bray among the bushes; under the brambles they are gathered together:
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Sons of fools, and sons of nameless sires, they are driven out of the land.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
And now I am their song, yea, I am their byword.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
They abhor me, they stand aloof from me, yea, they spare not to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
For he hath loosed my cord and afflicted me; so they cast off the bridle before me.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
At [my] right hand rise the young brood; they push away my feet, and raise up against me their pernicious ways;
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
They mar my path, they set forward my calamity, without any to help them;
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
They come in as through a wide breach: amid the confusion they roll themselves onward.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Terrors are turned against me; they pursue mine honour as the wind; and my welfare is passed away like a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
And now my soul is poured out in me; days of affliction have taken hold upon me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
The night pierceth through my bones [and detacheth them] from me, and my gnawing pains take no rest:
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
By their great force they have become my raiment; they bind me about as the collar of my coat.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
He hath cast me into the mire, and I have become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
I cry unto thee, and thou answerest me not; I stand up, and thou lookest at me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Thou art changed to a cruel one to me; with the strength of thy hand thou pursuest me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Thou liftest me up to the wind; thou causest me to be borne away, and dissolvest my substance.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
For I know that thou wilt bring me to death, and into the house of assemblage for all living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Indeed, no prayer [availeth] when he stretcheth out [his] hand: though they cry when he destroyeth.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Did not I weep for him whose days were hard? was not my soul grieved for the needy?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
For I expected good, and there came evil; and I waited for light, but there came darkness.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
My bowels well up, and rest not; days of affliction have confronted me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
I go about blackened, but not by the sun; I stand up, I cry in the congregation.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
I am become a brother to jackals, and a companion of ostriches.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
My skin is become black [and falleth] off me, and my bones are parched with heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
My harp also is [turned] to mourning, and my pipe into the voice of weepers.
