Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

And Job addeth to lift up his simile, and saith: —

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Who doth make me as [in] months past, As [in] the days of God's preserving me?

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

In His causing His lamp to shine on my head, By His light I walk [through] darkness.

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

As I have been in days of my maturity, And the counsel of God upon my tent.

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

When yet the Mighty One [is] with me. Round about me — my young ones,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

When washing my goings with butter, And the firm rock [is] with me rivulets of oil.

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

When I go out to the gate by the city, In a broad place I prepare my seat.

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Seen me have youths, and they, been hidden, And the aged have risen — they stood up.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Princes have kept in words, And a hand they place on their mouth.

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

The voice of leaders hath been hidden, And their tongue to the palate hath cleaved.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

For the ear heard, and declareth me happy, And the eye hath seen, and testifieth [to] me.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

For I deliver the afflicted who is crying, And the fatherless who hath no helper.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

The blessing of the perishing cometh on me, And the heart of the widow I cause to sing.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Righteousness I have put on, and it clotheth me, As a robe and a diadem my justice.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Eyes I have been to the blind, And feet to the lame [am] I.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

A father I [am] to the needy, And the cause I have not known I search out.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

And I break the jaw-teeth of the perverse, And from his teeth I cast away prey.

18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

And I say, 'With my nest I expire, And as the sand I multiply days.'

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

My root is open unto the waters, And dew doth lodge on my branch.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

My honour [is] fresh with me, And my bow in my hand is renewed.

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

To me they have hearkened, Yea, they wait, and are silent for my counsel.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

After my word they change not, And on them doth my speech drop,

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

And they wait as [for] rain for me, And their mouth they have opened wide [As] for the latter rain.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

I laugh unto them — they give no credence, And the light of my face cause not to fall.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

I choose their way, and sit head, And I dwell as a king in a troop, When mourners he doth comfort.