Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

And Job answereth and saith: —

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

Also — to-day [is] my complaint bitter, My hand hath been heavy because of my sighing.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

O that I had known — and I find Him, I come in unto His seat,

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

I arrange before Him the cause, And my mouth fill [with] arguments.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

I know the words He doth answer me, And understand what He saith to me.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

In the abundance of power doth He strive with me? No! surely He putteth [it] in me.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

There the upright doth reason with Him, And I escape for ever from my judge.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Lo, forward I go — and He is not, And backward — and I perceive him not.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

[To] the left in His working — and I see not, He is covered [on] the right, and I behold not.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

For He hath known the way with me, He hath tried me — as gold I go forth.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

On His step hath my foot laid hold, His way I have kept, and turn not aside,

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

The command of His lips, and I depart not. Above my allotted portion I have laid up The sayings of His mouth.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

And He [is] in one [mind], And who doth turn Him back? And His soul hath desired — and He doth [it].

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

For He doth complete my portion, And many such things [are] with Him.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Therefore, from His presence I am troubled, I consider, and am afraid of Him.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

And God hath made my heart soft, And the Mighty hath troubled me.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

For I have not been cut off before darkness, And before me He covered thick darkness.