Psaltaren 78
1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
An Instructive Psalm. Asaph’s. Give ear, O my people, to mine instruction, Bend your ear to the sayings of my mouth;
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
I will open, in a parable, my mouth, I will pour forth enigmas out of antiquity; —
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
Which we have heard, and come to know, And, our fathers, have recounted to us;
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
We will not withhold [them] from their children, To a later generation, recounting the praises of Yahweh, Even his might and his wonders which he wrought;
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
When he set up a testimony in Jacob, And, a law, appointed in Israel, —Which he commanded our fathers, That they might make them known to their children;
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
To the end, A later generation, might come to know, Children who should be born, Who should arise, and recount [them] to their children;
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
That they might set, in Elohim, their confidence, —And not forget the doings of El, But, his commandments, might observe;
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
And not become, like their fathers, a generation stubborn and rebellious, —A generation that fixed not their heart, Neither was their spirit, faithful with GOD.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
The sons of Ephraim—armed bowmen, Turned in the day of battle;
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
They kept not the covenant of God, And, in his law, refused to walk;
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
And forgat His doings, And his wonders which he had showed them:
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
In presence of their fathers, wrought he, wondrously, —In the land of Egypt—the field of Zoan:
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
He clave the sea, and caused them to pass through, And reared up the waters like a mound;
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
And led them, by a cloud, in the daytime, And all the night, by a light of fire;
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
He used to cleave rocks in the desert, And let them drink as out of mighty deeps;
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
And he brought forth streams out of the cliff, And caused waters to flow down, like rivers.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
But again, once more sinned they against him, Resisting the Most High in a land of drought:
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
They put GOD to the proof in their heart, By asking food to their mind:
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
Yea they spake against Elohim, —They said, Can GOD prepare a table in the desert?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
Lo! he hath smitten a rock, And waters, have gushed out, Yea, torrents, have rushed along, —Food also, can he give? Or provide flesh for his people?
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
Therefore, Yahweh hearkened, and became wroth, —And, a fire, was kindled against Jacob, Moreover also, anger, mounted against Israel;
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
Because, They believed not in God, Nor trusted in his salvation;
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
Though he had commanded the skies above, And, the doors of the heavens, had opened;
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
And had rained on them manna to eat, And, the corn of the heavens, had given to them:
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
The food of the mighty, each one did eat, Nourishment, sent he them to the full;
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
He let loose an east wind in the heavens, Then guided he, in his might, a south wind;
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
And rained upon them flesh as the dust, And, like the sand of the seas, birds of wing;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
And let them fall in the midst of their camp, —Round about their habitations.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
So they did eat and were abundantly filled, When, what they longed for, he had brought them: —
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
They had not turned away from what they had longed for, Yet was their food in their mouth,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
When, the anger of God, mounted against them, And he slew of their vigorous youths, And, the choice young men of Israel, caused he to bow down in death.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
For all this, sinned they still, And believed not in his wonders;
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
So he ended, in a breath, their days, And their years, in a sudden terror!
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
If he slew [of] them, then they sought him, Yea they turned, and did earnestly seek GOD;
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
And remembered that, Elohim, was their rock, Yea, EL Most High, their Redeemer:
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
So they spake him fair with their mouth, And, with their tongue, did promise him falsely;
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
But, their heart, was not fixed with him, Nor were they trusty in his covenant:
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
Yet, he, full of compassion, would put a propitiatory-covering over iniquity, and not destroy, —Yea, many a time, turned he back his anger, And would not stir up all his wrath.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
So then he remembered, That, Flesh, they were, A Wind departing, that returneth not.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
How often they, Resisted him in the desert, Vexed him, in the waste:
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
Yea they again put GOD to the test, And, to the Holy One of Israel, caused they sorrow:
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
They remembered not his hand—The day, When he ransomed them from the adversary;
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
When he set, in Egypt, his signs, And his wonders, in the plain of Zoan;
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
When he turned, into blood, their Nile-streams, And, their own rivers, could they not drink;
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
He sent among them, The gad-fly, and it devoured them, And the frog, and it despoiled them;
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
When he gave to the corn-locust their produce, And their toil, to the swarming locust;
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
He killed, with hail, their vine, And their sycomores, with frost:
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
When he gave up, to hail-storms, their beasts, And their cattle, to pestilent fevers;
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
He sent among them the heat of his anger, Wrath and indignation and distress, —A mission of messengers of misfortune:
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
He leveled a path for his anger, Withheld not, from death, their soul, But, their life—to the pestilence, he delivered:
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
So he smote, Every first-born in Egypt, The beginning of their strength, in the tents of Ham;
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
And he set forth, like sheep, his people, And guided them, like a flock in the desert;
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
Yea he led them securely, and they dreaded not, And, their enemies, the sea did cover.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
Then brought he them within his own holy bounds, The mountain-range, which his right hand made his own:
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
So he drave out, before them, [whole] nations, And allotted them, by line, an inheritance, And caused to dwell, in their own homes, the tribes of Israel.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
But they tested and resisted God Most High, And, his testimonies, did not observe;
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
But drew back and dealt treacherously, like their fathers, They turned aside, like deceitful bowmen;
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
And provoked him to anger with their high places, And, with their images, used to move him to jealousy.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
God heard and was wroth, And greatly abhorred Israel;
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
So he gave up the habitation of Shiloh, The tent he had set up among Men;
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
Yea he gave up, into captivity, his strength, And his beauty into the hand of an adversary;
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
And delivered up, to the sword, his people, And, with his own inheritance, was he wroth;
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
His young men, were devoured by fire, And, his virgins, were not praised in song;
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
His priests, by the sword, did fall, And, his widows, were not able to bewail.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
Then awoke, as one that had slept, Adonay, As a warrior exulting with wine!
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
So he smote his adversaries in the rear, Reproach age-abiding, laid he upon them.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
Howbeit he rejected the tent of Joseph, And, the tribe of Ephraim, did not choose:
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
But made choice of the tribe of Judah, The mountain of Zion, which he loved;
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
And built, like the heights, his sanctuary, Like the earth, he founded it to times age-abiding.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
And made choice of David his servant, And took him from among the folds of the sheep:
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
From after the sucking ewes, he brought him in, —To be shepherd to Jacob his people, And to Israel, his inheritance.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
So he did shepherd them, according to the singleness of his heart, And, with the discernment of his hands, used he to guide them.
