Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Junto aos rios da Babilônia nos sentamos e choramos, enquanto nos lembramos de Sião.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sobre os salgueiros que há no meio dela penduramos nossas harpas.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Porque ali os que tinham nos capturado nos pediam letras de canções, e os que nos destruíram, que [os] alegrássemos, [dizendo]: Cantai para nós [algumas] das canções de Sião.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Como cantaríamos canções do SENHOR em terra estrangeira?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Se eu me esquecer de ti, ó Jerusalém, que minha mão direita se esqueça [de sua habilidade].

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Que minha língua grude no céu da boca se eu não me lembrar de ti, se eu não pôr Jerusalém acima de todas as minhas alegrias.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Lembra-te, SENHOR, dos filhos de Edom no dia de Jerusalém, que diziam: Arruinai [-a], arruinai [-a], até ao seus fundamentos!

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Ah filha de Babilônia, que serás destruída! Bem-aventurado a quem te retribuir o que fizeste conosco.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Bem-aventurado aquele que tomar dos teus filhos, e [lançá-los] contra as pedras.