Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

Gebet eines Elenden, der verzagt und vor Jehovah sein Sinnen ausschüttet. Jehovah, höre mein Gebet, und zu Dir komme mein Angstschrei.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Verbirg Dein Angesicht nicht von mir; am Tag meiner Drangsal neige zu mir Dein Ohr; am Tage, da ich rufe, eile, antworte mir.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Denn meine Tage sind vollendet wie Rauch, und meine Gebeine entbrannt wie ein Feuerbrand.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Geschlagen wie das Kraut ist mein Herz und vertrocknet, daß ich vergaß, mein Brot zu essen.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Von meines Seufzens Stimme klebt mein Gebein an meinem Fleisch.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Dem Pelikan der Wüste gleich bin ich, bin wie der Uhu der Einöden.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Ich bin wach, bin wie der vereinsamte Vogel auf dem Dach.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Den ganzen Tag schmähen mich meine Feinde; die wider mich rasen, schwören bei mir.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Denn Asche esse ich wie Brot, und mische mit Weinen meinen Trank.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Vor Deinem Unwillen und Deiner Entrüstung; denn Du hobst mich auf und warfst mich hin.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Meine Tage sind wie der sich neigende Schatten, und wie das Kraut vertrockne ich.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Doch Du, Jehovah, sitzest ewiglich, und Dein Gedächtnis zu Geschlecht und Geschlecht.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Du wirst aufstehen und Zions Dich erbarmen; denn Zeit ist es, ihr gnädig zu sein, denn die bestimmte Zeit ist gekommen;

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Denn Deine Knechte haben Wohlgefallen an seinen Steinen, und sind gnädig gegen seinen Staub.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Und die Völkerschaften fürchten Jehovahs Namen, und alle Könige der Erde Deine Herrlichkeit,

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Daß Zion hat gebaut Jehovah, daß Er in Seiner Herrlichkeit erschienen ist.

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Er hat Sich gewandt zu dem Gebete des Einsamen, und nicht verachtet ihr Gebet.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Dies sei geschrieben für ein späteres Geschlecht. Ein Volk, das erschaffen wird, soll Dich loben.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Denn von der Höhe Seines Heiligtums schaut Er herab, Jehovah blickt von den Himmeln auf die Erde.

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Daß Er den Angstruf des Gebundenen höre und losmache des Todes Söhne.

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Auf daß man in Zion von dem Namen Jehovahs erzähle und von Seinem Lobe in Jerusalem.

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Wenn sich die Völker zusammenziehen allzumal, und die Königreiche, Jehovah zu dienen.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Er demütigt auf dem Wege meine Kraft, Er kürzt meine Tage.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Ich spreche: Mein Gott, nimm mich nicht hinauf in der Hälfte meiner Tage. Deine Jahre sind für ein Geschlecht der Geschlechter.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Die Erde, die vordem Du gegründet, und die Himmel, Deiner Hände Werk,

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Sie werden vergehen, aber Du bestehst; und wie ein Kleid veralten sie alle; Du wandelst sie wie ein Gewand und sie sind verwandelt.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Du aber bist Derselbe, und Deine Jahre gehen nie aus.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Die Söhne Deiner Knechte werden wohnen, und ihr Same wird vor Dir gefestigt.