Ordspråksboken 14
1 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer.
Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
2 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.
Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
3 I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod, men de visa bevaras genom sina läppar.
Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
4 Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom, men riklig vinning får man genom oxars kraft.
Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
5 Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.
Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
6 Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.
Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
7 Gå bort ifrån den man som är dåraktig; aldrig fann du på hans läppar något förstånd.
Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
8 Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg, men det är dårars oförnuft, att de öva svek.
Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
9 De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga råder gott behag.
De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
10 Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg, ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.
När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
11 De ogudaktigas hus förödes, men de rättsinnigas hydda blomstrar.
De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
12 Mången håller sin väg för den i rätta, men på sistone leder den dock till döden.
Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
13 Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.
Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
14 Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad, och den gode bliver upphöjd över honom.
Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
15 Den fåkunnige tror vart ord, men den kloke aktar på sina steg.
En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
16 Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men dåren är övermodig och sorglös.
En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
17 Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är, och en ränkfull man bliver hatad.
En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
18 De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel, men de kloka bliva krönta med kunskap.
De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
19 De onda måste falla ned inför de goda, och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.
De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
20 Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad, men den rike har många vänner.
En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
21 Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.
Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
22 De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse, men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.
De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
23 Av all möda kommer någon vinning, men tomt tal är ren förlust.
Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
24 De visas rikedom är för dem en krona men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.
Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
25 Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.
Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
26 Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.
Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
27 I HERRENS fruktan är en livets källa genom dem undviker man dödens snaror
Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
28 Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.
Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
29 Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.
Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
30 Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen.
Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
31 Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.
Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
32 Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall, men den rättfärdige är frimodig in i döden.
Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
33 I den förståndiges hjärta bor visheten, och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.
Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
34 Rättfärdighet upphöjer ett folk men synd är folkens vanära.
Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
35 En förståndig tjänare behaga konungen väl, men över en vanartig skall han vrede komma.
En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
