Josua 9

1 Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna, amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --

Pea naʻe hoko ʻo pehē, ko e ngaahi tuʻi ʻaia naʻe ʻi he potu mai ni ʻo Sioatani, ʻi he ngaahi moʻunga, mo e ngaahi teleʻa, pea ʻi he ngaahi potu kotoa pē ʻoe tahi lahi ʻoku hangatonu atu ki Lepanoni, ko e kau Heti, mo e kau ʻAmoli, mo e kau Kēnani, mo e kau Pelesi, mo e kau Hevi, mo e kau Sepusi, ʻi heʻenau fanongo ai;

2 slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och Israel.

Naʻa nau fakakātoa fakataha ʻakinautolu, kenau tauʻi loto taha pē ʻa Siosiua, mo ʻIsileli.

3 Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,

Pea ʻi he fanongo ʻae kakai ʻo Kipione ki he meʻa kuo fai ʻe Siosiua ki Seliko, pea mo ʻAi,

4 togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar av skinn,

Naʻa nau fai fakakākā, ʻonau ʻalu ʻo fai ʻo hangē ko ha kau tangata talafekau ʻakinautolu, ʻo ʻai ʻae ngaahi kato motuʻa ki heʻenau fanga ʻasi, mo e ngaahi hina uaine, kuo motuʻa, mo mahae, kuo nonoʻo ʻo ʻoposi:

5 och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till reskost var torrt och söndersmulat.

Mo e ngaahi topuvaʻe motuʻa kuo monomono ki honau vaʻe, pea ʻai mo e ngaahi kofu motuʻa kiate kinautolu: pea ko e ma kotoa pē ʻo honau ʻoho naʻe mōmoa mo tuʻungafulufulua.

6 Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land; sluten nu förbund med oss.»

Pea naʻa nau ʻalu kia Siosiua ʻi he ʻapitanga ʻi Kilikali, ʻonau pehē kiate ia, pea ki he kau tangata ʻo ʻIsileli, “Kuo mau haʻu mei he fonua mamaʻo: pea ko eni te tau alea mo kimoutolu.”

7 Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»

Pea naʻe pehē ʻe he kau tangata ʻIsileli ki he kau Hevi, “Naʻa ko e kakai ʻoku tau nonofo ni ʻakimoutolu; pea ʻe fēfē ʻemau lea ke lelei mo kimoutolu?”

8 Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»

Pea naʻa nau tala kia Siosiua, “Ko hoʻo kau tamaioʻeiki ʻakimautolu. Pea pehē ʻe Siosiua kiate kinautolu, “Ko hai ʻakimoutolu? Pea kuo mou haʻu mei fē?”

9 De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten

Pea naʻa nau pehē kiate ia, “Kuo haʻu hoʻo kau tamaioʻeiki mei he fonua mamaʻo, ko e meʻa ʻi he huafa ʻo Sihova ko ho ʻOtua: he kuo mau fanongo ki hono ongoongo, mo ia kotoa pē naʻa ne fai ʻi ʻIsipite.

10 och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot.

Mo ia kotoa pē naʻa ne fai ki he ongo tuʻi ʻoe kau ʻAmoli, ʻakinaua naʻe ʻi he kauvai ʻe taha ʻo Sioatani, kia Sihoni ko e tuʻi ʻa Hesiponi, pea kia Oki ko e tuʻi ʻo Pesani, ʻaia naʻe ʻi ʻAsitelote.

11 Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss: 'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med oss.'

Ko ia naʻe lea ai ʻemau kau mātuʻa mo e kakai kotoa pē ʻo homau fonua, ʻo pehē, Toʻo ʻae meʻakai ki homou fononga, pea ʻalu ʻo fakafetaulaki kiate kinautolu, pea mou pehē kiate kinautolu, Ko hoʻomou kau tamaioʻeiki ʻakimautolu: ko ia fokotuʻu hoʻomou fekau kiate kimautolu.

12 Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.

Ko ʻemau ma ni naʻa mau toʻo mafana pe mei homau ngaahi fale ko homau ʻoho ʻi he ʻaho naʻa mau haʻu ai he mau hoko kiate kimoutolu; ka ko eni, vakai, kuo mōmoa ia, pea kuo tuʻungafulufulua.

13 Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»

Pea ko e ngaahi hina ni ʻoe uaine, ʻaia naʻa mau fakafonu, ʻoku foʻou; pea vakai, kuo nau mahae: pea ko ʻemau ngaahi kofu ni, mo e ngaahi topuvaʻe kuo hoko ʻo motuʻa ko e mae ʻi he fononga lōloa ʻaupito.”

14 Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS mun.

Pea naʻa nau toʻo ʻenau meʻakai, pea naʻe ʻikai tenau fehuʻi ʻi he fofonga ʻo Sihova.

15 Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem, att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin ed.

Pea naʻe fai ʻae fakalelei ʻe Siosiua mo kinautolu, ʻo alea mo kinautolu, koeʻuhi ke tuku kenau moʻui: pea naʻe fuakava kiate kinautolu ʻae houʻeiki ʻoe fakataha.

16 Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de bodde mitt ibland dem.

Pea naʻe hoko ʻo pehē, ʻi heʻene ʻosi mai ʻae ʻaho ʻe tolu, hili ʻenau fai ʻae lea mo kinautolu, naʻa nau fanongo, tā ko e vāofi pe ʻakinautolu, pea ʻoku nau nofo ofi kiate kinautolu.

17 Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.

Pea naʻe fononga ʻae fānau ʻa ʻIsileli, ʻo hoko atu ki honau kolo ʻi hono tolu ʻoe ʻaho. Pea ko ʻenau ngaahi kolo, ko Kipione, mo Kifila, mo Piheloti, mo Kesa-Sialimi.

18 Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men hela menigheten knorrade mot hövdingarna.

Pea naʻe ʻikai teʻia ʻakinautolu ʻe he fānau ʻa ʻIsileli, ko e meʻa ʻi he houʻeiki ʻoe kakai naʻa nau fuakava kiate kinautolu ʻia Sihova ko e ʻOtua ʻo ʻIsileli. Pea naʻe lāunga ʻae kakai kotoa pē koeʻuhi ko e houʻeiki.

19 Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid dem.

Ka naʻe lea ʻae houʻeiki kotoa pē ki he kakai, “Kuo ʻosi ʻemau fuakava kiate kinautolu ʻia Sihova ko e ʻOtua ʻo ʻIsileli: ko ia ʻoku ʻikai totonu ke mau ala kiate kinautolu.

20 Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva, på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull som vi hava svurit dem.»

Te tau fai ʻae meʻa ni kiate kinautolu; tuku pe kenau moʻui, telia naʻa ʻiate kitautolu ʻae houhau, ko e meʻa ʻi he fuakava ʻaia kuo tau fai kiate kinautolu.

21 Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten, såsom hövdingarna hade sagt till dem.

Pea naʻe tala ʻe he houʻeiki kiate kinautolu, Tuku kenau moʻui; kae hoko ʻakinautolu ko e kau tā fefie mo e kau ʻutu vai ki he kakai kotoa pē,” ʻo hangē ko e lea ʻae houʻeiki kiate kinautolu.

22 Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade: »Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta från eder', fastän I bon mitt ibland oss?

Pea naʻe fekau ʻe Siosiua kenau haʻu, pea naʻe lea ia kiate kinautolu, ʻo pehē, “Ko e hā kuo mou kākā ai kiate kimautolu, ʻo pehē, ʻOku mau mamaʻo, ʻaupito meiate kimoutolu; kae tā ʻoku tau nonofo mo kimoutolu?

23 Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»

Pea ko eni, ʻoku malaʻia ʻakimoutolu, pea ʻe ʻikai fakatauʻatāina hamou tokotaha mei he pōpula, ka ko e kau tā fefie mo e kau ʻutu vai ʻakimoutolu ki he fale ʻo hoku ʻOtua.”

24 De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv, när I kommen, och så gjorde vi detta.

Pea naʻa nau lea kia Siosiua ʻo pehē, “Ko e meʻa ʻi he fakahā ki hoʻo kau tamaioʻeiki, ʻae fekau ʻe Sihova ko ho ʻOtua kia Mōsese ke foaki kiate kimoutolu ʻae fonua kotoa pē, pea ke mou fakaʻauha ʻae kakai kotoa pē ʻoe fonua mei homou ʻao, ko ia naʻa mau manavahē lahi ai koeʻuhi ko ʻemau moʻui koeʻuhi ko kimoutolu, pea ko ia kuo mau fai ai ʻae meʻa ni.

25 Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att göra med oss, det må du göra.»

Pea ko eni, vakai, ʻoku mau ʻi ho nima: ke ke fai kiate kimautolu ʻaia ʻoku matamatalelei mo totonu kiate koe.”

26 Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns hand, så att de icke dräpte dem;

Pea naʻa ne fai ia kiate kinautolu, ʻo fakahaofi ʻakinautolu mei he nima ʻae fānau ʻa ʻIsileli, pea naʻe ʻikai te ne tāmateʻi ʻakinautolu.

27 men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.

Pea naʻe ngaohi ʻakinautolu ʻe Siosiua ʻi he ʻaho ko ia ko e kau tā fefie, mo e kau ʻutu vai ki he kakai ʻoe fakataha, pea ki he feilaulauʻanga ʻo Sihova, ʻio, ʻo aʻu mai ki he ʻaho ni, ʻi he potu ko ia te ne fili.