Job 8

1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

Respondens autem Baldad Suhites, dixit:

2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?

Usquequo loqueris talia, et spiritus multiplex sermones oris tui?

3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

Numquid Deus supplantat iudicium? aut Omnipotens subvertit quod iustum est?

4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,

Etiam si filii tui peccaverunt ei, et dimisit eos in manu iniquitatis suae:

5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,

Tu tamen si diluculo consurrexeris ad Deum, et Omnipotentem fueris deprecatus:

6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;

Si mundus et rectus incesseris, statim evigilabit ad te, et pacatum reddet habitaculum iustitiae tuae:

7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

In tantum, ut si priora tua fuerint parva, et novissima tua multiplicentur nimis.

8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt

Interroga enim generationem pristinam, et diligenter investiga patrum memoriam:

9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;

(Hesterni quippe sumus, et ignoramus quoniam sicut umbra dies nostri sunt super terram.)

10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

Et ipsi docebunt te: loquentur tibi, et de corde suo proferent eloquia.

11 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?

Numquid vivere potest scirpus absque humore? aut crescere carectum sine aqua?

12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

Cum adhuc sit in flore, nec carpatur manu, ante omnes herbas arescit:

13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.

Sic viae omnium, qui obliviscuntur Deum, et spes hypocritae peribit:

14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.

Non ei placebit vecordia sua, et sicut tela aranearum fiducia eius.

15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

Innitetur super domum suam, et non stabit: fulciet eam, et non consurget:

16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;

Humectus videtur antequam veniat Sol, et in ortu suo germen eius egredietur.

17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

Super acervum petrarum radices eius densabuntur, et inter lapides commorabitur.

18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'

Si absorbuerit eum de loco suo, negabit eum, et dicet: Non novi te.

19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»

Haec est enim laetitia viae eius, ut rursum de terra alii germinentur.

20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.

Deus non proiiciet simplicem, nec porriget manum malignis:

21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.

Donec impleatur risu os tuum, et labia tua iubilo.

22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

Qui oderunt te, induentur confusione: et tabernaculum impiorum non subsistet.