Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
An extrahere poteris Leviathan hamo, et fune ligabis linguam ejus?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Numquid pones circulum in naribus ejus, aut armilla perforabis maxillam ejus?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Numquid multiplicabit ad te preces, aut loquetur tibi mollia?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Numquid feriet tecum pactum, et accipies eum servum sempiternum?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Numquid illudes ei quasi avi, aut ligabis eum ancillis tuis?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
Concident eum amici? divident illum negotiatores?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Numquid implebis sagenas pelle ejus, et gurgustium piscium capite illius?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Pone super eum manum tuam: memento belli, nec ultra addas loqui.
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Ecce spes ejus frustrabitur eum, et videntibus cunctis præcipitabitur.]
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
[Non quasi crudelis suscitabo eum: quis enim resistere potest vultui meo?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Quis ante dedit mihi, ut reddam ei? omnia quæ sub cælo sunt, mea sunt.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
Non parcam ei, et verbis potentibus, et ad deprecandum compositis.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Quis revelabit faciem indumenti ejus? et in medium oris ejus quis intrabit?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Portas vultus ejus quis aperiet? per gyrum dentium ejus formido.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
Corpus illius quasi scuta fusilia, compactum squamis se prementibus.
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
Una uni conjungitur, et ne spiraculum quidem incedit per eas.
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
Una alteri adhærebit, et tenentes se nequaquam separabuntur.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
Sternutatio ejus splendor ignis, et oculi ejus ut palpebræ diluculi.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
De ore ejus lampades procedunt, sicut tædæ ignis accensæ.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
De naribus ejus procedit fumus, sicut ollæ succensæ atque ferventis.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
Halitus ejus prunas ardere facit, et flamma de ore ejus egreditur.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
In collo ejus morabitur fortitudo, et faciem ejus præcedit egestas.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
Membra carnium ejus cohærentia sibi: mittet contra eum fulmina, et ad locum alium non ferentur.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
Cor ejus indurabitur tamquam lapis, et stringetur quasi malleatoris incus.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
Cum sublatus fuerit, timebunt angeli, et territi purgabuntur.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
Cum apprehenderit eum gladius, subsistere non poterit, neque hasta, neque thorax:
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
reputabit enim quasi paleas ferrum, et quasi lignum putridum æs.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
Non fugabit eum vir sagittarius: in stipulam versi sunt ei lapides fundæ.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
Quasi stipulam æstimabit malleum, et deridebit vibrantem hastam.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Sub ipso erunt radii solis, et sternet sibi aurum quasi lutum.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
Fervescere faciet quasi ollam profundum mare, et ponet quasi cum unguenta bulliunt.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
Post eum lucebit semita: æstimabit abyssum quasi senescentem.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
Non est super terram potestas quæ comparetur ei, qui factus est ut nullum timeret.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Omne sublime videt: ipse est rex super universos filios superbiæ.]
