Job 30
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Nunc autem derident me iuniores tempore, quorum non dignabar patres ponere cum canibus gregis mei:
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
Quorum virtus manuum mihi erat pro nihilo, et vita ipsa putabantur indigni.
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
Egestate et fame steriles, qui rodebant in solitudine, squallentes calamitate, et miseria.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
Et mandebant herbas, et arborum cortices, et radix iuniperorum erat cibus eorum.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Qui de convallibus ista rapientes, cum singula reperissent, ad ea cum clamore currebant.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
In desertis habitabant torrentium, et in cavernis terrae, vel super glaream.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
Qui inter huiuscemodi laetabantur, et esse sub sentibus delicias computabant.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
Filii stultorum et ignobilium, et in terra penitus non parentes.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
Nunc in eorum canticum versus sum, et factus sum eis in proverbium.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Abominantur me, et longe fugiunt a me, et faciem meam conspuere non verentur.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
Pharetram enim suam aperuit, et afflixit me, et frenum posuit in os meum.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Ad dexteram orientis calamitatis meae illico surrexerunt: pedes meos subverterunt, et oppresserunt quasi fluctibus semitis suis.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
Dissipaverunt itinera mea, insidiati sunt mihi, et praevaluerunt, et non fuit qui ferret auxilium.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
Quasi rupto muro, et aperta ianua, irruerunt super me, et ad meas miserias devoluti sunt.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Redactus sum in nihilum: abiit quasi ventus desiderium meum: et velut nubes pertransiit salus mea.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
Nunc autem in memetipso marcescit anima mea, et possident me dies afflictionis.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Nocte os meum perforatur doloribus: et qui me comedunt, non dormiunt.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
In multitudine eorum consumitur vestimentum meum, et quasi capito tunicae succinxerunt me.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
Comparatus sum luto, et assimilatus sum favillae et cineri.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Clamo ad te, et non exaudis me: sto, et non respicis me.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
Mutatus es mihi in crudelem, et in duritia manus tuae adversaris mihi.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Elevasti me, et quasi super ventum ponens elisisti me valide.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
Scio quia morti trades me, ubi constituta est domus omni viventi.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Verumtamen non ad consumptionem meam emittis manum tuam: et si corruerim, ipse salvabis.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Flebam quondam super eo, qui afflictus erat, et compatiebatur anima mea pauperi.
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Expectabam bona, et venerunt mihi mala: praestolabar lucem, et eruperunt tenebrae.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
Interiora mea efferbuerunt absque ulla requie, praevenerunt me dies afflictionis.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Moerens incedebam, sine furore, consurgens, in turba clamabam.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
Frater fui draconum, et socius struthionum.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Cutis mea denigrata est super me, et ossa mea aruerunt prae caumate.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Versa est in luctum cithara mea, et organum meum in vocem flentium.
