Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Et maintenant j’excite les moqueries de gens plus jeunes que moi, dont les pères m’inspiraient trop de mépris pour les mettre avec les chiens de mon troupeau.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Aussi bien, à quoi m’eût servi le concours de leurs mains? Pour eux il n’y a point de maturité.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Epuisés par les privations et la faim, ils rôdent dans le désert, lugubre région de désolation et d’horreur,

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

cueillant des plantes sauvages près des arbrisseaux, se nourrissant de la racine des genêts.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

On les chasse du milieu des hommes et on les poursuit de cris comme des voleurs.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Ils sont contraints d’habiter dans d’effrayants ravins, dans les excavations du sol et les crevasses des rochers.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Ils grognent au milieu des buissons et s’entassent sous les broussailles;

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

troupe méprisable, gens sans aveu, ils se voient expulsés du pays!

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Et à présent, ils me chansonnent; je suis pour eux un thème à railleries.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Ils me témoignent leur dégoût, ils s’écartent de moi et ne se privent pas de me cracher à la figure.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

C’Est que Dieu a brisé les rênes que je tenais en mains, et il m’a humilié; ces gens ont secoué le frein que je leur imposais.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

A ma droite se lève une jeunesse insolente, qui fait glisser mes pas et se fraie vers moi ses routes de malheur.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Ils défoncent mon chemin, coopèrent à ma ruine, sans avoir besoin d’assistance.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Ils montent à' l’assaut comme par une large brèche, ils se précipitent au milieu du fracas.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Des terreurs me poursuivent, chassant comme le vent mon honneur; ma prospérité a passé comme un nuage.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Et maintenant mon âme se fond en moi, les jours de misère m’ont enserré.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

La nuit ronge les os de mon corps, mes nerfs ne jouissent d’aucun repos.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Par l’extrême violence du choc mon vêtement se déforme: elle m’étreint comme l’encolure d’une tunique.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Dieu m’a plongé dans la fange, et j’ai l’air d’être poussière et cendre.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens là, et tu me regardes fixement.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Tu es devenu inexorable pour moi, tu me combats avec toute la force de ta main.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Tu m’enlèves sur les ailes du vent, tu m’y fais chevaucher, et tu me fais fondre dans la tempête.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Car je sais bien que tu me mènes à la mort, au rendez-vous de tous les vivants.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Mais est-ce qu’on n’étend pas la main quand on s’effondre? Ne crie-t-on pas au secours lorsqu’on succombe au malheur?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Moi-même n’ai-je pas pleuré sur les victimes du sort? Mon cœur ne s’est-il point serré à la vue du malheureux?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

J’Espérais le bien, et le mal a fondu sur moi; j’attendais la lumière, les ténèbres sont venues.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Mes entrailles bouillonnent sans relâche, les jours de misère m’ont assailli.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Je marche tout noirci et non par le fait du soleil. Je me lève dans l’assemblée et pousse des cris.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Je suis devenu le frère des chacals, le compagnon des autruches.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Ma peau, toute noircie, se détache de moi, et mes os sont brûlés par le feu de la fièvre.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Et ainsi ma harpe s’est changée en instrument de deuil, et ma flûte émet des sanglots.