Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Hiob antwortete und sprach:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Hört doch meiner Rede zu und laßt mir das anstatt eurer Tröstungen sein!
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Vertragt mich, daß ich auch rede, und spottet darnach mein!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Handle ich denn mit einem Menschen? oder warum sollte ich ungeduldig sein?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Kehrt euch her zu mir; ihr werdet erstarren und die Hand auf den Mund legen müssen.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Wenn ich daran denke, so erschrecke ich, und Zittern kommt mein Fleisch an.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Warum leben denn die Gottlosen, werden alt und nehmen zu an Gütern?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Ihr Same ist sicher um sie her, und ihre Nachkömmlinge sind bei ihnen.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Ihr Haus hat Frieden vor der Furcht, und Gottes Rute ist nicht über ihnen.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Seinen Stier läßt man zu, und es mißrät ihm nicht; seine Kuh kalbt und ist nicht unfruchtbar.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Ihre jungen Kinder lassen sie ausgehen wie eine Herde, und ihre Knaben hüpfen.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Sie jauchzen mit Pauken und Harfen und sind fröhlich mit Flöten.
Sie werden alt bei guten Tagen und erschrecken kaum einen Augenblick vor dem Tode, (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
die doch sagen zu Gott: “Hebe dich von uns, wir wollen von deinen Wegen nicht wissen!
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Wer ist der Allmächtige, daß wir ihm dienen sollten? oder was sind wir gebessert, so wir ihn anrufen?”
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
“Aber siehe, ihr Glück steht nicht in ihren Händen; darum soll der Gottlosen Sinn ferne von mir sein.”
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Wie oft geschieht's denn, daß die Leuchte der Gottlosen verlischt und ihr Unglück über sie kommt? daß er Herzeleid über sie austeilt in seinem Zorn?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
daß sie werden wie Stoppeln vor dem Winde und wie Spreu, die der Sturmwind wegführt?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
“Gott spart desselben Unglück auf seine Kinder”. Er vergelte es ihm selbst, daß er's innewerde.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Seine Augen mögen sein Verderben sehen, und vom Grimm des Allmächtigen möge er trinken.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Denn was ist ihm gelegen an seinem Hause nach ihm, wenn die Zahl seiner Monden ihm zugeteilt ist?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Wer will Gott lehren, der auch die Hohen richtet?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Dieser stirbt frisch und gesund in allem Reichtum und voller Genüge,
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
sein Melkfaß ist voll Milch, und seine Gebeine werden gemästet mit Mark;
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
jener aber stirbt mit betrübter Seele und hat nie mit Freuden gegessen;
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
und liegen gleich miteinander in der Erde, und Würmer decken sie zu.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Siehe, ich kenne eure Gedanken wohl und euer frevles Vornehmen gegen mich.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Denn ihr sprecht: “Wo ist das Haus des Fürsten? und wo ist die Hütte, da die Gottlosen wohnten?”
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Habt ihr denn die Wanderer nicht befragt und nicht gemerkt ihre Zeugnisse?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Denn der Böse wird erhalten am Tage des Verderbens, und am Tage des Grimms bleibt er.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Wer will ihm ins Angesicht sagen, was er verdient? wer will ihm vergelten, was er tut?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Und er wird zu Grabe geleitet und hält Wache auf seinem Hügel.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Süß sind ihm die Schollen des Tales, und alle Menschen ziehen ihm nach; und derer, die ihm vorangegangen sind, ist keine Zahl.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Wie tröstet ihr mich so vergeblich, und eure Antworten finden sich unrecht!
