Psaltaren 94

1 Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.

Kungs, Dievs, Tu atriebējs, ak Tu stiprais Dievs, Tu atriebējs, parādies!

2 Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.

Celies, Tu pasaules soģi, atmaksā tiem lepniem pēc viņu nopelna.

3 Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;

Cik ilgi tiem bezdievīgiem, Kungs, cik ilgi tiem bezdievīgiem būs priecāties?

4 Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?

Pārplūstot tie runā pārgalvīgi, un visi ļaundarītāji greznojās.

5 Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.

Ak, Kungs, tie samin Tavus ļaudis un nospiež Tavu īpašumu,

6 Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;

Atraitnes un svešiniekus tie nokauj un nomaitā bāriņus,

7 Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.

Un saka: Tas Kungs to neredz, un Jēkaba Dievs to nemana.

8 Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?

Ņemiet vērā, jūs bezprātīgie starp tiem ļaudīm, un jūs ģeķi, kad jūs paliksiet gudri?

9 Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?

Kas ausi ir dēstījis, vai tas nedzirdēs? Kas aci darījis, vai tas neredzēs?

10 Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.

Kas tautas pārmāca, vai tas nesodīs? Tas, kas cilvēkiem māca atzīšanu,

11 Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.

Tas Kungs zin cilvēku domas, ka tās ir nelietīgas.

12 Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag;

Svētīgs tas vīrs, ko Tu, Kungs, pārmāci, un kam Tu māci Savu bauslību,

13 Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.

To mierināt bēdu dienās, tiekams bezdievīgam bedri raks.

14 Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.

Jo Tas Kungs neatstums Savus ļaudis un nepametīs Savu mantas tiesu.

15 Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.

Jo pie taisnības jāgriežas tiesai, un tam piekritīs visi sirdsskaidrie.

16 Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?

Kas mani aizstāv pret netaisniem? Un kas man stāv klāt pret ļaundarītājiem?

17 Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.

Ja Tas Kungs nebūtu mans palīgs, tad gan mana dvēsele drīz gulētu klusumā.

18 Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig.

Kad es jau sacītu: kāja man slīd, tad Tava žēlastība, ak Kungs, mani tur.

19 Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.

Kad man daudz sirdēstu, tad Tava iepriecināšana ielīksmo manu dvēseli.

20 Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.

Vai Tu biedrs būtu tam posta krēslam, kas blēdību izperē taisnības vietā? -

21 De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.

Tie sapulcējās pret taisnā dvēseli un pazudina nenoziedzīgas asinis.

22 Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.

Bet Tas Kungs ir mans patvērums, un mans Dievs mana pils, kur glābjos.

23 Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem.

Un Viņš tiem atmaksās viņu noziegumu un tos izdeldēs viņu blēdībā. Tas Kungs, mūsu Dievs, tos izdeldēs.