Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

Ein Psalm Assaphs. Israel hat dennoch Gott zum Trost, wer nur reines Herzens ist.

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

Ich aber hätte schier gestrauchelt mit meinen Füßen, mein Tritt hätte beinahe geglitten.

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

Denn es verdroß mich auf die Ruhmredigen, da ich sah, daß es den Gottlosen so wohl ging.

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

Denn sie sind in keiner Fahr des Todes, sondern stehen fest wie ein Palast.

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

Sie sind nicht in Unglück wie andere Leute und werden nicht wie andere Menschen geplagt.

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

Darum muß ihr Trotzen köstlich Ding sein, und ihr Frevel muß wohlgetan heißen.

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

Ihre Person brüstet sich wie ein fetter Wanst; sie tun, was sie nur gedenken.

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

Sie vernichten alles und reden übel davon, und reden und lästern hoch her.

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

Was sie reden, das muß vom Himmel herab geredet sein; was sie sagen, das muß gelten auf Erden.

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

Darum fällt ihnen ihr Pöbel zu und laufen ihnen zu mit Haufen wie Wasser

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

und sprechen: Was sollte Gott nach jenen fragen? Was sollte der Höchste ihrer achten?

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

Siehe, das sind die Gottlosen; die sind glückselig in der Welt und werden reich.

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

Soll's denn umsonst sein, daß mein Herz unsträflich lebt und ich meine Hände in Unschuld wasche

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

und bin geplagt täglich, und meine Strafe ist alle Morgen da?

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

Ich hätte auch schier so gesagt wie sie; aber siehe, damit hätte ich verdammt alle deine Kinder, die je gewesen sind.

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

Ich gedacht ihm nach, daß ich's begreifen möchte; aber es war mir zu schwer

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

bis daß ich ging in das Heiligtum Gottes und merkte auf ihr Ende.

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

Aber du setzest sie aufs Schlüpfrige und stürzest sie zu Boden.

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

Wie werden sie so plötzlich zunichte! Sie gehen unter und nehmen ein Ende mit Schrecken.

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

Wie ein Traum, wenn einer erwachet, so machst du, HERR, ihr Bild in der Stadt verschmähet.

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

Aber es tut mir wehe im Herzen und sticht mich in meinen Nieren,

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

daß ich muß ein Narr sein und nichts wissen und muß wie ein Tier sein vor dir.

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

Dennoch bleibe ich stets an dir; denn du hältst mich bei meiner rechten Hand,

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

du leitest mich nach deinem Rat und nimmst mich endlich mit Ehren an.

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

Wenn ich nur dich habe, so frage ich nichts nach Himmel und Erde.

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

Wenn mir gleich Leib und Seele verschmachtet, so bist du doch, Gott, allezeit meines Herzens Trost und mein Teil.

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

Denn, siehe, die von dir weichen, werden umkommen; du bringest um alle, die wider dich huren.

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Aber das ist meine Freude, daß ich mich zu Gott halte und meine Zuversicht setze auf den HERRN HERRN, daß ich verkündige all dein Tun.