Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
For the Chief Musician. To the tune of “Lilies.” By David. Save me, God, for the waters have come up to my neck!
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
I sink in deep mire, where there is no foothold. I have come into deep waters, where the floods overflow me.
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
I am weary with my crying. My throat is dry. My eyes fail looking for my God.
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
Those who hate me without a cause are more than the hairs of my head. Those who want to cut me off, being my enemies wrongfully, are mighty. I have to restore what I didn’t take away.
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
God, you know my foolishness. My sins aren’t hidden from you.
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Don’t let those who wait for you be shamed through me, Lord GOD of Hosts. Don’t let those who seek you be brought to dishonor through me, God of Israel.
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Because for your sake, I have borne reproach. Shame has covered my face.
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
I have become a stranger to my brothers, an alien to my mother’s children.
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
For the zeal of your house consumes me. The reproaches of those who reproach you have fallen on me.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
When I wept and I fasted, that was to my reproach.
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
When I made sackcloth my clothing, I became a byword to them.
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
Those who sit in the gate talk about me. I am the song of the drunkards.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
But as for me, my prayer is to you, LORD, in an acceptable time. God, in the abundance of your loving kindness, answer me in the truth of your salvation.
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Deliver me out of the mire, and don’t let me sink. Let me be delivered from those who hate me, and out of the deep waters.
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Don’t let the flood waters overwhelm me, neither let the deep swallow me up. Don’t let the pit shut its mouth on me.
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
Answer me, LORD, for your loving kindness is good. According to the multitude of your tender mercies, turn to me.
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
Don’t hide your face from your servant, for I am in distress. Answer me speedily!
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
Draw near to my soul and redeem it. Ransom me because of my enemies.
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
You know my reproach, my shame, and my dishonor. My adversaries are all before you.
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
Reproach has broken my heart, and I am full of heaviness. I looked for some to take pity, but there was none; for comforters, but I found none.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
They also gave me poison for my food. In my thirst, they gave me vinegar to drink.
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
Let their table before them become a snare. May it become a retribution and a trap.
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
Let their eyes be darkened, so that they can’t see. Let their backs be continually bent.
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
Pour out your indignation on them. Let the fierceness of your anger overtake them.
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
Let their habitation be desolate. Let no one dwell in their tents.
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
For they persecute him whom you have wounded. They tell of the sorrow of those whom you have hurt.
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Charge them with crime upon crime. Don’t let them come into your righteousness.
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Let them be blotted out of the book of life, and not be written with the righteous.
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
But I am in pain and distress. Let your salvation, God, protect me.
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
I will praise the name of God with a song, and will magnify him with thanksgiving.
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
It will please the LORD better than an ox, or a bull that has horns and hoofs.
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
The humble have seen it, and are glad. You who seek after God, let your heart live.
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
For the LORD hears the needy, and doesn’t despise his captive people.
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
Let heaven and earth praise him; the seas, and everything that moves therein!
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
For God will save Zion, and build the cities of Judah. They shall settle there, and own it.
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
The children also of his servants shall inherit it. Those who love his name shall dwell therein.
