Psaltaren 63

1 En Psalm Davids, då han var i Juda öken. Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.

Psalmus David, cum esset in deserto Idumææ. [Deus, Deus meus, ad te de luce vigilo. Sitivit in te anima mea; quam multipliciter tibi caro mea!

2 Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.

In terra deserta, et invia, et inaquosa, sic in sancto apparui tibi, ut viderem virtutem tuam et gloriam tuam.

3 Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.

Quoniam melior est misericordia tua super vitas, labia mea laudabunt te.

4 Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.

Sic benedicam te in vita mea, et in nomine tuo levabo manus meas.

5 Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.

Sicut adipe et pinguedine repleatur anima mea, et labiis exsultationis laudabit os meum.

6 När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.

Si memor fui tui super stratum meum, in matutinis meditabor in te.

7 Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.

Quia fuisti adjutor meus, et in velamento alarum tuarum exsultabo.

8 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.

Adhæsit anima mea post te; me suscepit dextera tua.

9 Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.

Ipsi vero in vanum quæsierunt animam meam: introibunt in inferiora terræ;

10 De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva.

tradentur in manus gladii: partes vulpium erunt.

11 Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.

Rex vero lætabitur in Deo; laudabuntur omnes qui jurant in eo: quia obstructum est os loquentium iniqua.]