Psaltaren 39

1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

For the end, a Song of David, to Idithun. I said, I will take heed to my ways, that I sin not with my tongue: I set a guard on my mouth, while the sinner stood in my presence.

2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

I was dumb, and humbled myself, and kept silence from good [words]; and my grief was renewed.

3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

My heart grew hot within me, and a fire would kindle in my (meditation) I spoke with my tongue,

4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

O Lord, make me to know mine end, and the number of my days, what it is; that I may know what I lack.

5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

Behold, you have made my days old; and my existence [is] as nothing before you: nay, every man living [is] altogether vanity. (Pause)

6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

Surely man walks in a shadow; nay, he is disquieted in vain: he lays up treasures, and knows not for whom he shall gather them.

7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

And now what [is] my expectation? [is it] not the Lord? and my ground [of hope] is with you. (Pause)

8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

Deliver me from all my transgressions: you have made me a reproach to the foolish.

9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

I was dumb, and opened not my mouth; for you are he that made me.

10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

Remove your scourges from me: I have fainted by reason of the strength of your hand.

11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

You chasten man with rebukes for iniquity, and you make his life to consume away like a spider's web; nay, every man is disquieted in vain. (Pause)

12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

O Lord, listen to my prayer and my supplication: attend to my tears: be not silent, for I am a sojourner in the land, and a stranger, as all my fathers [were].

13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.

Spare me, that I may be refreshed, before I depart, and be no more.