Psaltaren 146

1 Halleluja. Lofva Herran, min själ.

Aleluja! Hvali, duša moja, Gospoda.

2 Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

Hvalil bodem Gospoda v življenji svojem; prepeval bodem Bogu svojemu, dokler bodem.

3 Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

Ne imejte zaupanja v prvake, v sina človeškega, pri katerem ni blaginje.

4 Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

Duh njegov izide, povrne se v zemljo svojo; isti dan minejo misli njegove.

5 Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

Blagor, komur je na pomoč Bog mogočni Jakobov; katerega nada je v Gospodu, njegovem Bogu,

6 Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

Kateri je naredil nebesa in zemljo, morje in kar je v njiju, kateri hrani zvestobo vekomaj.

7 Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

Kateri dela pravico zatiranim, hrane daje lačnim, Gospod oprašča jetnike.

8 Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

Gospod odpira očí slepim, Gospod vzdiguje potrte, Gospod ljubi pravične.

9 Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

Gospod brani tujce, siroto in vdovo podpira; pot pa hudobnih razdira.

10 Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.

Vladal bode Gospod vekomaj; Bog tvoj, o Sijon, od roda do roda. Aleluja!