Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By the rivers of Babylon we sat down and wept when we thought about Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

On the poplars there we hung our harps.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

There our captors required songs from us, and those who mocked us required us to be happy, saying, “Sing us one of the songs of Zion.”

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How could we sing a song about Yahweh in a foreign land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I ignore the memory of you, Jerusalem, let my right hand forget her skill.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Let my tongue cling to the roof of my mouth if I think about you no more, if I do not prefer Jerusalem more than my greatest delights.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Call to mind, Yahweh, what the Edomites did on the day Jerusalem fell. They said, “Tear it down, tear it down to its foundations.”

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Daughter of Babylon, soon to be destroyed— may the person be blessed, whoever pays you back for what you have done to us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

May the person be blessed, whoever takes and dashes your little ones against a rock.