Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By the rivers of Babylon, there we sat down. Yes, we wept, when we remembered Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

On the willows in its midst, we hung up our harps.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

For there, those who led us captive asked us for songs. Those who tormented us demanded songs of joy: "Sing us one of the songs of Zion."

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How can we sing the LORD's song in a foreign land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget you, Jerusalem, let my right hand be forgotten.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Let my tongue stick to the roof of my mouth if I do not remember you; if I do not prefer Jerusalem above my chief joy.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember, LORD, against the descendants of Edom, the day of Jerusalem; who said, "Raze it. Raze it even to its foundation."

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Daughter of Babylon, doomed to destruction, he will be blessed who rewards you, as you have served us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Blessed shall he be who takes and dashes your little ones against the rock.