Psaltaren 115

1 Icke oss, Herre, icke oss, utan dino Namne, gif ärona, för dina nåde och sannings skull.

Ikkje oss, Herre, ikkje oss, men ditt namn gjeve du æra for di miskunn, for din truskap skuld!

2 Hvi skulle Hedningarna säga: Hvar är nu deras Gud?

Kvifor skal heidningarne segja: «Kvar er no deira Gud?»

3 Men vår Gud är i himmelen; han kan göra hvad han vill.

Vår Gud er då i himmelen, alt det han vil, gjer han.

4 Men deras afgudar äro silfver och guld, med menniskors händer gjorde.

Deira avgudar er sylv og gull, eit verk av menneskjehender.

5 De hafva mun, och tala intet; de hafva ögon, och se intet.

Dei hev munn, men talar ikkje, dei hev augo, men ser ikkje;

6 De hafva öron, och höra intet; de hafva näso, och lukta intet.

dei hev øyro, men høyrer ikkje, dei hev nos, men luktar ikkje.

7 De hafva händer, och taga intet; fötter hafva de, och gå intet; och tala intet genom deras hals.

Med sine hender grip dei ikkje, med sine føter gjeng dei ikkje, dei hev ikkje mål i strupen.

8 De som sådana göra, äro likaså, alle de som hoppas uppå dem.

Som desse er, vert dei som lagar deim, alle som set si lit til deim.

9 Men Israel hoppes uppå Herran; han är deras hjelp och sköld.

Israel, lit på Herren! Han er deira hjelp og skjold.

10 Aarons hus hoppes uppå Herran; han är deras hjelp och sköld.

Arons hus, lit på Herren! Han er deira hjelp og skjold.

11 De der Herran frukta, hoppes ock uppå Herran; han är deras hjelp och sköld.

De som ottast Herren, lit på Herren! Han er deira hjelp og skjold.

12 Herren tänker uppå oss, och välsignar oss; han välsignar Israels hus, han välsignar Aarons hus.

Herren kom oss i hug, han skal velsigna, han skal velsigna Israels hus, han skal velsigna Arons hus,

13 Han välsignar dem som frukta Herran, både små och stora.

han skal velsigna deim som ottast Herren, dei små med dei store.

14 Herren välsigne eder, ju mer och mer, eder och edor barn.

Herren late dykk auka, dykk og dykkar born!

15 I ären Herrans välsignade, den himmel och jord gjort hafver.

Velsigna er de av Herren, han som skapte himmel og jord.

16 Himmelen allt omkring är Herrans; men jordena hafver han gifvit menniskors barnom.

Himmelen er himmel for Herren, men jordi hev han gjeve menneskjeborni.

17 De döde kunna dig, Herre, intet lofva; ej heller de som nederfara i det stilla;

Dei daude lovar ikkje Herren, ingen av deim som stig ned i stilla.

18 Utan vi lofve Herran, ifrå nu och i evighet. Halleluja.

Men me skal lova Herren frå no og til æveleg tid. Halleluja!