< Psaltaren 109 >

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
Per il Capo de’ musici. Salmo di Davide. O Dio della mia lode, non tacere,
2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
perché la bocca dell’empio e la bocca di frode si sono aperte contro di me; hanno parlato contro di me con lingua bugiarda.
3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
M’hanno assediato con parole d’odio, e m’hanno fatto guerra senza cagione.
4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
Invece dell’amore che porto loro, mi sono avversari, ed io non faccio che pregare.
5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
Essi m’hanno reso male per bene, e odio per il mio amore.
6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
Costituisci un empio su di lui, si tenga alla sua destra un avversario.
7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
Quando sarà giudicato, esca condannato, e la sua preghiera gli sia imputata come peccato.
8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
Siano i suoi giorni pochi: un altro prenda il suo ufficio.
9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
Siano i suoi figliuoli orfani e la sua moglie vedova.
10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
I suoi figliuoli vadan vagando e accattino, e cerchino il pane lungi dalle loro case in rovina.
11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
Getti l’usuraio le sue reti su tutto ciò ch’egli ha, e gli stranieri faccian lor preda delle sue fatiche.
12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
Nessuno estenda a lui la sua benignità, e non vi sia chi abbia pietà de’ suoi orfani.
13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
La sua progenie sia distrutta; nella seconda generazione sia cancellato il loro nome!
14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
L’iniquità dei suoi padri sia ricordata dall’Eterno, e il peccato di sua madre non sia cancellato.
15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
Sian quei peccati del continuo davanti all’Eterno, e faccia egli sparire dalla terra la di lui memoria,
16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
perch’egli non si è ricordato d’usar benignità, ma ha perseguitato il misero, il povero, il tribolato di cuore per ucciderlo.
17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
Egli ha amato la maledizione, e questa gli è venuta addosso; non si è compiaciuto nella benedizione, ed essa si tien lungi da lui.
18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
S’è vestito di maledizione come della sua veste, ed essa è penetrata come acqua, dentro di lui, e come olio, nelle sue ossa.
19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
Siagli essa come un vestito di cui si cuopra, come una cintura di cui sia sempre cinto!
20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
Tal sia, da parte dell’Eterno, la ricompensa dei miei avversari, e di quelli che proferiscono del male contro l’anima mia.
21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
Ma tu, o Eterno, o Signore, opera in mio favore, per amor del tuo nome; poiché la tua misericordia è buona, liberami,
22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
perché io son misero e povero, e il mio cuore è piagato dentro di me.
23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
Io me ne vo come l’ombra quando s’allunga, sono cacciato via come la locusta.
24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
Le mie ginocchia vacillano per i miei digiuni, e la mia carne deperisce e dimagra.
25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
Son diventato un obbrobrio per loro; quando mi vedono, scuotono il capo.
26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
Aiutami, o Eterno, mio Dio, salvami secondo la tua benignità,
27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
e sappiano essi che questo è opera della tua mano, che sei tu, o Eterno, che l’hai fatto.
28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
Essi malediranno, ma tu benedirai; s’innalzeranno e resteran confusi, ma il tuo servitore si rallegrerà.
29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
I miei avversari saranno vestiti di vituperio e avvolti nella loro vergogna come in un mantello!
30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
Io celebrerò altamente l’Eterno con la mia bocca, lo loderò in mezzo alla moltitudine;
31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
poiché egli sta alla destra del povero per salvarlo da quelli che lo condannano a morte.

< Psaltaren 109 >