Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Bless the LORD, O my soul. O LORD my God, thou art very great; thou art clothed with honour and majesty.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Who coverest thyself with light as with a garment: who stretchest out the heavens like a curtain:
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Who layeth the beams of his chambers in the waters: who maketh the clouds his chariot: who walketh upon the wings of the wind:
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Who maketh his angels spirits; his ministers a flaming fire:
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Who laid the foundations of the earth, that it should not be removed for ever.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Thou didst cover it with the deep as with a garment: the waters stood above the mountains.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
At thy rebuke they fled; at the voice of thy thunder they hasted away.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
They go up by the mountains; they go down by the valleys to the place which thou hast founded for them.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Thou hast set a bound that they may not pass over; that they turn not again to cover the earth.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
He sendeth the springs into the valleys, which run among the hills.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
They give drink to every beast of the field: the wild donkeys quench their thirst.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
By them shall the fowls of the heaven have their habitation, which sing among the branches.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
He watereth the hills from his chambers: the earth is satisfied with the fruit of thy works.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
He causeth the grass to grow for the cattle, and herb for the service of man: that he may bring forth food out of the earth;
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
And wine that maketh glad the heart of man, and oil to make his face to shine, and bread which strengtheneth man’s heart.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
The trees of the LORD are full of sap; the cedars of Lebanon, which he hath planted;
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Where the birds make their nests: as for the stork, the fir trees are her house.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
The high hills are a refuge for the wild goats; and the rocks for the conies.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
He appointeth the moon for seasons: the sun knoweth his going down.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Thou makest darkness, and it is night: in which all the beasts of the forest do creep forth.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
The young lions roar after their prey, and seek their food from God.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
The sun ariseth, they withdraw, and lay themselves down in their dens.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Man goeth forth to his work and to his labour until the evening.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
O LORD, how many are thy works! in wisdom hast thou made them all: the earth is full of thy riches.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
So is this great and wide sea, in which are creeping things innumerable, both small and great beasts.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
There go the ships: there is that leviathan, which thou hast made to play in it.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
These wait all upon thee; that thou mayest give them their food in due season.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
That which thou givest them they gather: thou openest thy hand, they are filled with good.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Thou hidest thy face, they are troubled: thou takest away their breath, they die, and return to their dust.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Thou sendest forth thy spirit, they are created: and thou renewest the face of the earth.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
The glory of the LORD shall endure for ever: the LORD shall rejoice in his works.
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
He looketh on the earth, and it trembleth: he toucheth the hills, and they smoke.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
I will sing to the LORD as long as I live: I will sing praise to my God while I have my being.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
My meditation of him shall be sweet: I will be glad in the LORD.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Let sinners be consumed out of the earth, and let the wicked be no more. Bless thou the LORD, O my soul. Praise ye the LORD.
