Ordspråksboken 5
1 Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
Son min, gjev agt på min visdom, lut øyra ned til mitt vit!
2 Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
So du kann halda deg gløggtenkt, og lipporne gøyma på kunnskap.
3 Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
For honning dryp av skjøkjelippor, og hennar gom er sleipar’ enn olje,
4 Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
men til slutt er ho beisk som malurt, kvass som eit tvieggja sverd.
Hennar føter stig ned til dauden, hennar fet fører radt til helheims. (Sheol h7585)
6 Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
Ho gjeng ikkje livsens stig, gålaus vinglar ho vegvill.
7 Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
Og no, søner, høyr på meg, og vik ikkje frå det munnen min mæler!
8 Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
Lat din veg vera langt frå henne, kom’kje nær til husdøri hennar!
9 Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
Annars gjev du din vænleik til andre, åt ein hardstyrar åri dine.
10 Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
Av di eiga vil framande mettast, det du samla med stræv, kjem i annanmanns hus,
11 Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
so du lyt stynja til slutt når ditt hold og kjøt er upptært,
12 Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
og segja: «Kor kunde eg hata tukt, og hjarta mitt vanvyrda age?
13 Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
Kvi høyrde eg ikkje på meistrarne mine, og lydde på deim som lærde meg?
14 Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
Nær var eg komen ille i det midt i mengdi som sat til tings.»
15 Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
Drikk or din eigen brunn, det som renn or di eigi kjelda!
16 Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
Skulde kjeldorne dine renna på gata, vatsbekkjerne dine ute på torgi?
17 Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
Lat deim vera berre for deg, og ikkje for framande med deg!
18 Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
Kjelda di vere velsigna, gled du deg i din ungdoms viv.
19 Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
Elskhugs-hindi, ynde-gasella - barmen hennar alltid deg kveikje, stødt vere du trylt av hennar kjærleik.
20 Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
Kvi skulde du, son min, tryllast av onnor kona, og femna barmen på framand kvinna?
21 Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
For Herren hev kvar manns vegar for augo, og han jamnar alle hans stigar.
22 Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
Den gudlause vert fanga i misgjerningarne sine, hans synde-band bind honom fast.
23 Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
Han døyr av di han ikkje let seg aga, og ved sin store dårskap tumlar han i koll.
