< Markus 12 >

1 Och han begynte tala dem till i liknelser: En man plantade en vingård, och gärde deromkring en gård, och grof en press, och byggde ett torn, och lejde honom ut vingårdsmännom; och for så ut i fremmande land.
І почав їм приповістями промовляти: Виноградник насадив чоловік, і обгородив тином, і викопав виноточу, й збудував башту, й передав його виноградарям, тай від'їхав.
2 Och då rätta tiden var, sände han sin tjenare till vingårdsmännerna, att han skulle anamma, af vingårdsmännerna, utaf vingårdsens frukt;
І післав до виноградарів у пору слугу, щоб у виноградарів узяв овощу винограднього.
3 Men de togo honom, och slogo honom, och läto honom gå ifrå sig tomhändtan.
Вони ж, ухопивши його, били, та й відослали впорожні.
4 Åter sände han till dem en annan tjenare; den kastade de hufvudet sönder med sten, och läto honom gå ifrå sig försmäddan.
І знов післав до них иншого слугу, та й на того кидаючи каміннєм, пробили йому голову, й відослали зневаженого.
5 Åter sände han en annan, den dråpo de; och många andra, somliga hudflängde de, och somliga dråpo de.
І знов иншого післав, та й того вбили, й багато инших, одних побили, а других повбивали.
6 Så hade han ännu en enda son, den han kär hade; honom sände han ock till dem på det sista, sägandes: De hafva ju en försyn för min son.
Ще ж одного сина мавши, любого свого, післав і його до них на останок, говорячи: Що посоромлять ся сина мого.
7 Men vingårdsmännerna sade emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss dräpa honom, så varder arfvedelen vår.
Виноградарі ж тиї казали між собою: Що се наслїдник; ходімо вбємо його, то й наше буде наслїдство.
8 Då togo de honom, och dråpo honom, och kastaden utu vingården.
І, взявши його, вбили, та й викинули геть із виноградника.
9 Hvad skall nu vingårdsherren göra? Han skall komma, och förgöra vingårdsmännerna, och få vingården androm.
Що ж зробить пан виноградника? Прийде та й вигубить виноградарів, і дасть виноградник иншим.
10 Hafven I ock icke läsit denna Skriften? Den stenen, som byggningsmännerne bortkastade, är vorden en hörnsten;
Чи й писання сього не читали: Камінь, що відкинули будівничі, сей став ся головою угла?
11 Af Herranom är detta gjordt, och är underligit för vår ögon.
Від Господа стало ся се, й дивне в очах наших.
12 Och de sökte efter att gripa honom; men de räddes för folket; ty de förstodo att han sade denna liknelsen om dem. Så gåfvo de honom öfver, och gingo sin väg.
І шукали Його взяти, та лякались народу; зрозуміли бо, що до них приповість сказав; і зоставивши Його, пійшли.
13 Och sände de till honom några af de Phariseer, och de Herodianer, att de skulle gripa honom i orden.
І посилають до Него деяких Фарисеїв та Іродиян, щоб Його піймати словом.
14 Då de kommo, sade de till honom; Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och sköter om ingen; ty du ser icke efter menniskors person, utan lärer Guds väg rätt. Är det ock rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi gifvan, eller icke gifvan?
Вони ж, прийшовши, кажуть Йому: Учителю, знаємо, що праведний єси, й не дбаєш нї про кого, бо не дивишся на лице людей, а на путь Божий правдою наставляєш. Годить ся данину кесареві давати, чи нї? Давати нам, чи не давати?
15 Men han förstod deras skrymtan, och sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit penningen, att jag må se honom.
Він же, знаючи їх лицемірство, рече їм: Що мене спокутуєте? Принесіть менї денария, щоб я бачив.
16 Och de båro honom fram. Då sade han till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? Sade de till honom: Kejsarens.
Вони ж принесли. І рече їм: Чиє обличчє се й надпис? Вони ж сказали Йому: Кесареве.
17 Då svarade Jesus, och sade till dem: Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de förundrade sig på honom.
І озвавшись Ісус, рече їм: Оддайте кесареве кесареві, а Боже Богові. І дивувались Йому.
18 Så kommo de Sadduceer till honom, hvilke säga att ingen uppståndelse är, och sporde honom, sägande:
І приходять Садукеї до Него, що кажуть: нема воскресення, та й питали Його, говорячи:
19 Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om någors mans broder dör, och låter hustru efter sig, och låter ingen barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
Учителю, Мойсей написав нам, що, як у кого брат умре та зоставить жінку, а дітей не зоставить, дак щоб узяв брат його жінку його, й воскресив насіннє братові своєму.
20 Det voro sju bröder; och den förste tog sig hustru, och han blef död, och lefde ingen säd efter sig;
Сїм оце братів було; й перший узяв жінку, і вмираючи, не зоставив насїння;
21 Och den andre tog henne, och blef död; den icke heller lefde säd efter sig; och den tredje sammalunda;
і другий узяв її, та й він не зоставив насіння; і третій також так.
22 Så att sju togo henne, och lefde dock ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun.
І брали її семеро, та й не зоставили насіння; остання з усіх умерла й жінка.
23 Hvilkensderas hustru skall hon nu vara i uppståndelsen, då de skola uppstå? Ty sju hade haft henne till hustru.
Оце ж у воскресенню, як воскреснуть, которого з них буде жінка? семеро бо мали її за жінку.
24 Svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, derföre att I icke veten Skriftena, ej heller Guds kraft.
І озвавшись Ісус, рече їм: Чи не того ви помиляєтесь, що не знаєте писання, нї сили Божої?
25 Ty då de uppståndne äro ifrå de döda, tager man sig icke hustru, och icke gifs heller hustru manne; utan de äro såsom Änglar, som i himmelen äro.
Коли бо з мертвих устануть, то нї женять ся, нї віддають ся, а будуть як ангели на небесах.
26 Men om de döda, att de skola uppstå, hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes Gud talade med honom i buskanom, sägandes: Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud?
Про мертвих же, що встають, хиба не читали в книзї Мойсейовій, як коло купини промовив до него Бог, глалолючи: Я Бог Авраамів, і Бог Ісааків, і Бог Яковів?
27 Han är icke de dödas Gud, utan deras Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville.
Не єсть Бог мертвих, а Бог живих. Ви оце вельми помиляєтесь.
28 Då gick en fram af de Skriftlärda, den derpå hört hade, huru de tillhopa disputerat hade, och hade sett att han hade väl svarat dem, och sporde honom till: Hvilket är det yppersta af all budorden?
І пруступивши один з письменників, почувши їх перепитуваннє, і вбачаючи, що добре їм відповів, спитав Його: Котора перша з усїх заповідь?
29 Jesus svarade honom: Det yppersta af all budorden är detta: Hör, Israel; Herren vår Gud är allena Herre;
Ісус же відказав йому: Що перша з усїх заповідей: Слухай, Ізраїлю: Господь Бог ваш. Господь один єсть;
30 Och du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg, och af allo dine magt. Detta är det yppersta budet.
і: Люби Господа Бога твого всїм серцем твоїм, і всією душею твоєю, і всією думкою твоєю, і всією силою твоєю. Оце перша заповідь.
31 Och det andra är desso likt: Älska din nästa som dig sjelf. Intet annat bud är större än dessa.
А друга подібна, така: Люби ближнього твого як себе самого. Більшої від сих иншої заповіди нема.
32 Och den Skriftlärde sade till honom: Mästar, du hafver allt rätt sagt, att Gud är en, och ingen annar är förutan honom;
І каже Йому письменник: Добре, учителю; правду промовив єси, що один єсть Бог, і нема иншого, тільки Він;
33 Och att älska honom af allt hjerta, och af allt förstånd, och af allo själ, och af allo magt, och älska sin nästa som sig sjelf, det är mer än bränneoffer, och all offer.
і що любити Його всім серцем, і всією думкою, і всією душею, і всією силою, і любити ближнього, як себе самого, се більше нїж усї огняні жертви й посьвяти.
34 Då Jesus såg, att han visliga svarat hade, sade han till honom: Du äst icke långt ifrå Guds rike. Och sedan torde ingen fråga honom.
І вбачаючи Ісус, що він розумно відказав, рече йому: Не далеко єси від царства Божого. І ніхто нїколи не важив ся Його питати.
35 Och svarade Jesus, och sade, lärandes i templet: Huru säga de Skriftlärde, att Christus är Davids Son?
І озвавшись Ісус, глаголав, навчаючи в церкві: Як се кажуть письменники, що Христос син Давидів?
36 Ty David, genom den Helga Anda, säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på min högra hand, tilldess jag hafver satt dina ovänner dig till en fotapall.
Сам бо Давид промовив Духом сьвятим: "Рече Господь Господеві моєму: Сиди по правиці в мене, доки положу вороги твої підніжком ніг твоїх."
37 Så kallar nu David honom Herra; hvadan är han då hans Son? Och en stor del af folket hörde honom gerna.
Сам оце ж Давид зве його Господем: звідкіля ж він син його? І багато народу слухало Його любо.
38 Och han lärde dem, och sade till dem: Vakter eder för de Skriftlärda; de gå gerna i sid kläder, och låta gerna helsa sig på torgen;
І глаголав їм у науцї своїй: Остерегайтесь письменників, що люблять в шатах ходити, та витання на торгах,
39 Och sitta gerna främst i Synagogorna, och främst vid bordet i gästabåden;
та перші сїдалища по школах, та перші місця на бенкетах;
40 Hvilke uppäta enkors hus, förebärande långa böner; desse skola få dess svårare fördömelse.
що жеруть доми удовиць, і задля виду довго молять ся. Сї приймуть ще тяжчий осуд.
41 Och satte sig Jesus tvärtemot offerkistona, och såg uppå huruledes folket lade penningar i kistona; och månge rike lade mycket in.
І сівши Ісус навпроти скарбони, дививсь, як народ кидає гроші в скарбону. І многі заможні кидали по багато.
42 Och en fattig enka kom, och lade in två skärfvar, det var en penning.
І прийшовши одна вдовиця вбога, вкинула дві лепти, чи то шеляг.
43 Då kallade han sina Lärjungar till sig, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder, denna fattiga enkan lade mer in i kistona, än alle de andre som der inlade.
І прикликавши учеників своїх, рече їм: Істино глаголю вам: Що вдовиця ся вбога більш усїх укинула, що кидали в скарбону.
44 Ty de hafva alle inlagt af det dem öfverlopp; men hon inlade, utaf sin fattigdom, allt det hon hade, alla sina näring.
Усї бо з достатку свого кидали, ся ж з недостатку свого: все, що мала, вкинула, увесь прожиток свій.

< Markus 12 >