Johannes 10

1 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuf, och en röfvare.

2 Men hvilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren.

3 För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut.

4 Och när han hafver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst.

5 Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro.

6 Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hvad det var, som han sade dem.

7 Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren.

8 Alle de som för mig komne äro, de äro tjufvar och röfvare; men fåren hörde dem intet.

9 Jag är dörren; hvilken som ingår igenom mig, han skall blifva salig; och skall ingå och utgå, och finna bet.

10 Tjufven kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafva lif, och öfvernog hafva.

11 Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren.

12 Men den som lejder är, och icke är herden, hvilkom fåren icke tillhöra, ser ulfven komma, och öfvergifver fåren, och flyr; och ulfven bortrycker och förskingrar fåren.

13 Men den lejde flyr; ty han är lejd, och värdar intet om fåren.

14 Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig;

15 Såsom Fadren känner mig; och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren.

16 Jag hafver ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall varda ett fårahus och en herde.

17 Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen.

18 Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader.

19 Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull.

20 Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom?

21 Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon.

22 Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter.

23 Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus.

24 Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus.

25 Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig.

26 Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder.

27 Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig;

28 Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand. (aiōn g165, aiōnios g166)

29 Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.

30 Jag och Fadren ärom ett.

31 Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom.

32 Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig?

33 Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud.

34 Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar?

35 Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet;

36 Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son?

37 Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet.

38 Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom.

39 Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer.

40 Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der.

41 Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant.

42 Och trodde månge der på honom,