Job 9

1 Job svarade och sade:

Job respondió:

2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

“¡Sí, todo eso lo sé! Pero, ¿cómo puede alguien tener la razón delante Dios?

3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

Si quisieras discutir con Dios, éste podría hacer mil preguntas que nadie puede responder.

4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

Dios es tan sabio y poderoso que nadie podría desafiarlo y ganarle.

5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

“Dios mueve las montañas de repente; las derriba en su ira.

6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

Él sacude la tierra, haciendo temblar sus cimientos.

7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

Él es quien puede ordenar que el sol no salga y que las estrellas no brillen.

8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

Sólo él es quien extiende los cielos y camina sobre las olas del mar.

9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

Él hizo las constelaciones de la Osa, de Orión, de las Pléyades y las estrellas del cielo austral.

10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

Él es quien hace cosas increíbles que están más allá de nuestro entendimiento, cosas maravillosas que son incontables.

11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

“Pero cuando pasa junto a mí, no lo veo; cuando camina hacia adelante, es invisible para mí.

12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

Si él quita, ¿Quién podrá impedírselo? ¿Quién va a preguntarle: ‘Qué haces’?

13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

Dios no refrena su ira, y aplasta a los ayudantes de Rahab.

14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

“Así que, ¡cuánto menos podría responder a Dios, o elegir mis palabras para discutir con él!

15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

Aunque tenga razón, no puedo responderle. Debo implorar la misericordia de mi juez.

16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

Aunque lo llamara para que viniera y él respondiera, no creo que me escuchara.

17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

“Me golpea con vientos de tormenta; me hiere una y otra vez, sin dar razón.

18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

No me da la oportunidad ni siquiera de recuperar el aliento; en cambio, llena mi vida de amargo sufrimiento.

19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

Si de fuerza se trata, Dios es el más fuerte. Si es cuestión de justicia, entonces ¿quién fijará un tiempo para mi caso?

20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

Aunque tenga razón, mi propia boca me condenaría; aunque sea inocente, él demostraría que estoy equivocado.

21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

¡Soy inocente! No me importa lo que me pase. ¡Odio mi vida!

22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

Por eso digo: ‘A Dios le da igual. Él destruye tanto al inocente como al malvado’.

23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

Cuando el desastre golpea de repente, se burla de la desesperación de los inocentes.

24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

La tierra ha sido entregada al malvado; él ciega los ojos de los jueces; y si no es él, entonces ¿quién?

25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

Los días de mi vida corren como un corredor, pasando a toda prisa sin que yo vea ninguna felicidad.

26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

Pasan como veloces veleros, como el águila que se abalanza sobre su presa.

27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

“Si me dijera a mí mismo: ‘Olvidaré mis quejas; dejaré de llorar y seré feliz’,

28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

seguiría aterrado por todo mi sufrimiento, porque tú, Dios, no dirás que soy inocente.

29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

Ya que estoy condenado, ¿qué sentido tiene discutir?

30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

¡Aunque me lavara con agua pura de la montaña y me limpiara las manos con jabón,

31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

me arrojarías a un pozo de lodo de modo que hasta mis propias ropas me odiarían!

32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

Porque Dios no es un ser mortal como yo, no puedo defenderme ni llevarlo a juicio.

33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

Si hubiera un árbitro ¡que pudiera reunirnos a los dos!

34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

¡Ojalá Dios dejara de golpearme con su vara y de aterrorizarme!

35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.

Entonces podría hablar sin tener miedo; pero como lo tengo, no puedo!”