Job 9
1 Job svarade och sade:
Et respondens Iob, ait:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Vere scio quod ita sit, et quod non iustificetur homo compositus Deo.
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Si voluerit contendere cum eo, non poterit ei respondere unum pro mille.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Sapiens corde est, et fortis robore: quis restitit ei, et pacem habuit?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Qui transtulit montes, et nescierunt hi quos subvertit in furore suo.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Qui commovet terram de loco suo, et columnæ eius concutiuntur.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Qui præcipit Soli, et non oritur: et stellas claudit quasi sub signaculo:
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Qui extendit cælos solus, et graditur super fluctus maris.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Qui facit Arcturum, et Oriona, et Hyadas, et interiora austri.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Qui facit magna, et incomprehensibilia, et mirabilia, quorum non est numerus.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Si venerit ad me, non videbo eum: si abierit, non intelligam.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Si repente interroget, quis respondebit ei? vel quis dicere potest: Cur ita facis?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Deus, cuius iræ nemo resistere potest, et sub quo curvantur qui portant orbem.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Quantus ergo sum ego, ut respondeam ei, et loquar verbis meis cum eo?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Qui etiam si habuero quippiam iustum, non respondebo, sed meum iudicem deprecabor.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Et cum invocantem exaudierit me, non credo quod audierit vocem meam.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
In turbine enim conteret me, et multiplicabit vulnera mea etiam sine causa.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Non concedit requiescere spiritum meum, et implet me amaritudinibus.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Si fortitudo quæritur, robustissimus est: si æquitas iudicii, nemo audet pro me testimonium dicere.
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Si iustificare me voluero, os meum condemnabit me: si innocentem ostendero, pravum me comprobabit.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Etiam si simplex fuero, hoc ipsum ignorabit anima mea, et tædebit me vitæ meæ.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Unum est quod locutus sum, et innocentem et impium ipse consumit.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Si flagellat, occidat semel, et non de pœnis innocentum rideat.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Terra data est in manus impii, vultum iudicum eius operit: quod si non ille est, quis ergo est?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Dies mei velociores fuerunt cursore: fugerunt, et non viderunt bonum.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Pertransierunt quasi naves poma portantes, sicut aquila volans ad escam.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Cum dixero: Nequaquam ita loquar: commuto faciem meam, et dolore torqueor.
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Verebar omnia opera mea, sciens quod non parceres delinquenti.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Si autem et sic impius sum, quare frustra laboravi?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Si lotus fuero quasi aquis nivis, et fulserit velut mundissimæ manus meæ:
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Tamen sordibus intinges me, et abominabuntur me vestimenta mea.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Neque enim viro qui similis mei est, respondebo: nec qui mecum in iudicio ex æquo possit audiri.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Non est qui utrumque valeat arguere, et ponere manum suam in ambobus.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Auferat a me virgam suam, et pavor eius non me terreat.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Loquar, et non timebo eum: neque enim possum metuens respondere.
