Job 9
1 Job svarade och sade:
Then Job answered and said:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Of a truth I know that it is so; and how can man be just with God?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
If one should desire to contend with Him, he could not answer Him one of a thousand.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
He is wise in heart, and mighty in strength; who hath hardened himself against Him, and prospered?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Who removeth the mountains, and they know it not, when He overturneth them in His anger.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Who shaketh the earth out of her place, and the pillars thereof tremble.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Who commandeth the sun, and it riseth not; and sealeth up the stars.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Who alone stretcheth out the heavens, and treadeth upon the waves of the sea.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Who maketh the Bear, Orion, and the Pleiades, and the chambers of the south.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Who doeth great things past finding out; yea, marvellous things without number.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Lo, He goeth by me, and I see Him not. He passeth on also, but I perceive Him not.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Behold, He snatcheth away, who can hinder Him? Who will say unto Him: 'What doest Thou?'
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
God will not withdraw His anger; the helpers of Rahab did stoop under Him.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
How much less shall I answer Him, and choose out my arguments with Him?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Whom, though I were righteous, yet would I not answer; I would make supplication to Him that contendeth with me.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
If I had called, and He had answered me; yet would I not believe that He would hearken unto my voice —
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
He that would break me with a tempest, and multiply my wounds without cause;
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
That would not suffer me to take my breath, but fill me with bitterness.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
If it be a matter of strength, lo, He is mighty! and if of justice, who will appoint me a time?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Though I be righteous, mine own mouth shall condemn me; though I be innocent, He shall prove me perverse.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
I am innocent — I regard not myself, I despise my life.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
It is all one — therefore I say: He destroyeth the innocent and the wicked.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
If the scourge slay suddenly, He will mock at the calamity of the guiltless.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
The earth is given into the hand of the wicked; he covereth the faces of the judges thereof; if it be not He, who then is it?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Now my days are swifter than a runner; they flee away, they see no good.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
They are passed away as the swift ships; as the vulture that swoopeth on the prey.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
If I say: 'I will forget my complaint, I will put off my sad countenance, and be of good cheer',
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
I am afraid of all my pains, I know that Thou wilt not hold me guiltless.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
I shall be condemned; why then do I labour in vain?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
If I wash myself with snow water, and make my hands never so clean;
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Yet wilt Thou plunge me in the ditch, and mine own clothes shall abhor me.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
For He is not a man, as I am, that I should answer Him, that we should come together in judgment.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
There is no arbiter betwixt us, that might lay his hand upon us both.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Let Him take His rod away from me, and let not His terror make me afraid;
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Then would I speak, and not fear Him; for I am not so with myself.
