Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Не искушение ли житие человеку на земли, и якоже наемника повседневнаго жизнь его?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Или якоже раб бояйся господа своего и улучив сень? Или якоже наемник ждый мзды своея?
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Такожде и аз ждах месяцы тщы, нощи же болезней даны ми суть.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Аще усну, глаголю: когда день? Егда же востану, паки: когда вечер? Исполнен же бываю болезней от вечера до утра.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Месится же мое тело в гнои червей, обливаю же грудие земли, гной стружа.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Житие же мое есть скоряе беседы, погибе же во тщей надежди.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Помяни убо, яко дух мой живот, и ктому не возвратится око мое видети благая.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Не узрит мене око видящаго мя: очи Твои на мне, и ктому несмь,
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
якоже облак очищен от небесе: аще бо человек снидет во ад, ктому не взыдет, (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
ни возвратится во свой дом, ниже имать его познати ктому место его.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Убо ниже аз пощажу уст моих, возглаголю в нужди сый, отверзу уста моя горестию души моея сотеснен.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Еда море есмь, или змий, яко учинил еси на мя хранение?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Рекох, яко утешит мя одр мой, произнесу же ко мне на едине слово на ложи моем:
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
устрашаеши мя сониями и видениями ужасаеши мя:
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
свободиши от духа моего душу мою, от смерти же кости моя.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Не поживу бо во век, да долготерплю: отступи от мене, тще бо житие мое.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Что бо есть человек, яко возвеличил еси его? Или яко внимаеши умом к нему?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Или посещение твориши ему по всяко утро и в покои судити его имаши?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Доколе не оставиши мене, ниже отпускаеши мя, дондеже поглощу слины моя в болезни?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Аще аз согреших, что Тебе возмогу соделати, сведый ум человечь? Почто мя еси положил прекословна Тебе, и есмь Тебе бременем?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Почто неси сотворил беззаконию моему забвения, и очищения греха моего? Ныне же в землю отиду, утренюяй же несмь ктому.
