Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Nije li èovjek na vojsci na zemlji? a dani njegovi nijesu li kao dani nadnièarski?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Kao što sluga uzdiše za sjenom i kao što nadnièar èeka da svrši,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Tako su meni dati u našljedstvo mjeseci zaludni i noæi muène odreðene mi.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Kad legnem, govorim: kad æu ustati? i kad æe proæi noæ? i sitim se prevræuæi se do svanuæa.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Tijelo je moje obuèeno u crve i u grude zemljane, koža moja puca i rašèinja se.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Dani moji brži biše od èunka, i proðoše bez nadanja.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Opomeni se da je moj život vjetar, da oko moje neæe više vidjeti dobra,

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Niti æe me vidjeti oko koje me je viðalo; i tvoje oèi kad pogledaju na me, mene neæe biti.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Kao što se oblak razilazi i nestaje ga, tako ko siðe u grob, neæe izaæi, (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Neæe se više vratiti kuæi svojoj, niti æe ga više poznati mjesto njegovo.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Zato ja neæu braniti ustima svojim, govoriæu u tuzi duha svojega, naricati u jadu duše svoje.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Eda li sam more ili kit, te si namjestio stražu oko mene?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Kad reèem: potješiæe me odar moj, postelja æe mi moja oblakšati tužnjavu,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Tada me strašiš snima i prepadaš me utvarama,

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Te duša moja voli biti udavljena, voli smrt nego kosti moje.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Dodijalo mi je; neæu dovijeka živjeti; proði me se; jer su dani moji taština.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Šta je èovjek da ga mnogo cijeniš i da mariš za nj?

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

Da ga pohodiš svako jutro, i svaki èas kušaš ga?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Kad æeš se odvratiti od mene i pustiti me da progutam pljuvanku svoju?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Zgriješio sam; šta æu ti èiniti, o èuvaru ljudski? zašto si me metnuo sebi za biljegu, te sam sebi na tegobu?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Zašto mi ne oprostiš grijeh moj i ne ukloniš moje bezakonje? jer æu sad leæi u prah, i kad me potražiš, mene neæe biti.