Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

L'homme ne fait-il pas sur la terre le service d'un soldat, et ses jours ne sont-ils pas comme les jours d'un mercenaire?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Comme l'esclave soupire après l'ombre, et comme un journalier attend son salaire,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

ainsi j'eus pour mon lot des mois de douleur, et des nuits de tourment ont été mon partage.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Couché, je dis: Quand me lèverai-je? la nuit finira-t-elle? et je m'excède d'agitations jusqu'à l'aube du jour.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Mon corps se couvre de vers et d'une croûte terreuse, ma peau se roidit, et de nouveau suppure.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Mes jours fuient plus prompts que la navette, ils se consument, et je suis sans espoir.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Souviens-Toi que ma vie est un souffle! Mes yeux ne reverront plus de bonheur;

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

l'œil de celui qui me voit, ne m'apercevra plus; Tes yeux me chercheront, et je ne serai plus.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

La nuée se dissipe et s'en va: ainsi, qui descend aux Enfers, n'en revient pas, (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

il ne rentre plus dans sa maison, et ses lieux ne le reconnaissent plus.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Aussi ne mettrai-je pas un frein à ma bouche, mais je parlerai dans l'angoisse de mon cœur, et me plaindrai dans l'amertume de mon âme.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Suis-je une mer? suis-je un dragon, que contre moi Tu mettes une barrière?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Quand je dis: Mon lit me soulagera, ma couche portera une partie de ma peine!

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

alors tu m'effraies par des songes, et par des visions tu m'épouvantes.

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Aussi je préférerais suffoquer, mourir, à conserver ma chair.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Je dédaigne la vie! je ne vivrai pas toujours!… Suspends tes coups, car mes jours sont un souffle!

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Qu'est-ce que l'homme, pour que tu l'honores, pour que tu prennes garde à lui,

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

que tu t'occupes de lui chaque matin, et l'éprouves à tous les instants?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Jusques à quand les yeux ne me quitteront-ils pas, ne me laisseras-tu pas le temps d'avaler ma salive?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Si j'ai péché, qu'ai-je pu te faire, observateur des hommes? Pourquoi me fais-tu le but de tes coups, tellement que je suis à moi-même un fardeau?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Et que ne pardonnes-tu ma faute, et ne passes-tu mon péché? car bientôt je dormirai dans la poudre, et tu me chercheras, et je ne serai plus.