Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Does not man have hard labor on earth? Are not his days like the days of a hired man?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Like a slave earnestly desires the shadows of evening, like a hired man looks for his wages—
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
so I have been made to endure months of misery; I have been given trouble-filled nights.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
When I lie down, I say to myself, 'When will I get up and when will the night be gone?' I am full of tossing to and fro until the day's dawning.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
My flesh is clothed with worms and clods of dust; the sores in my skin harden up and then dissolve and run afresh.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My days are swifter than a weaver's shuttle; they pass without hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
God, call to mind that my life is only a breath; my eye will no more see good.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
The eye of God, who sees me, will see me no more; God's eyes will be on me, but I will not exist.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
As a cloud is consumed and vanishes away, so he who goes down to Sheol will come up no more. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
He will return no more to his house; neither will his place know him again.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Therefore I will not restrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I the sea or a sea monster that you place a guard over me?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
When I say, 'My bed will comfort me, and my couch will ease my complaint,'
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
then you scare me with dreams and terrify me through visions,
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
so that I would choose strangling and death rather than preserving these bones of mine.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
I loathe my life; I would not wish to always be alive; let me alone for my days are useless.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is man that you should pay attention to him, that you should set your mind on him,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
that you should observe him every morning and test him every moment?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long will it be before you look away from me, before you let me alone long enough for me to swallow down my own saliva?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Even if I have sinned, what would that do to you, you who watch men? Why have you made a target of me, so that I am a burden for you?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Why do you not pardon my transgression and take away my iniquity? For now will I lie down in the dust; you will seek me carefully, but I will not exist.”
