Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Then Eliphaz the Temanite answered and said,

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

If we assay to commune with thee, wilt thou be grieved? but who can withhold himself from speaking?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

But now it is come upon thee, and thou faintest; it toucheth thee, and thou art troubled.

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Is not this thy fear, thy confidence, thy hope, and the uprightness of thy ways?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? or where were the righteous cut off?

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Even as I have seen, they that plow iniquity, and sow wickedness, reap the same.

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

By the blast of God they perish, and by the breath of his nostrils are they consumed.

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

The old lion perisheth for lack of prey, and the stout lion’s whelps are scattered abroad.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Now a thing was secretly brought to me, and mine ear received a little thereof.

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Fear came upon me, and trembling, which made all my bones to shake.

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Then a spirit passed before my face; the hair of my flesh stood up:

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

It stood still, but I could not discern the form thereof: an image was before mine eyes, there was silence, and I heard a voice, saying,

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

Shall mortal man be more just than God? shall a man be more pure than his maker?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Behold, he put no trust in his servants; and his angels he charged with folly:

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

How much less in them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, which are crushed before the moth?

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

They are destroyed from morning to evening: they perish for ever without any regarding it.

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Doth not their excellency which is in them go away? they die, even without wisdom.