Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? Or canst thou mark when the hinds do calve?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Canst thou number the months that they fulfil? Or knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow themselves, they bring forth their young, they cast out their fruit.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young ones wax strong, they grow up in the open field; they go forth, and return not again.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who hath sent out the wild ass free? Or who hath loosed the bands of the wild ass?
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
Whose house I have made the wilderness, and the salt land his dwelling-place.
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He scorneth the tumult of the city, neither heareth he the shoutings of the driver.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Will the wild-ox be willing to serve thee? Or will he abide by thy crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Canst thou bind the wild-ox with his band in the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Wilt thou trust him, because his strength is great? Or wilt thou leave thy labour to him?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Wilt thou rely on him, that he will bring home thy seed, and gather the corn of thy threshing-floor?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
The wing of the ostrich beateth joyously; but are her pinions and feathers the kindly stork's?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
For she leaveth her eggs on the earth, and warmeth them in dust,
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
And forgetteth that the foot may crush them, or that the wild beast may trample them.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
She is hardened against her young ones, as if they were not hers; though her labour be in vain, she is without fear;
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
Because God hath deprived her of wisdom, neither hath He imparted to her understanding.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
When the time cometh, she raiseth her wings on high, and scorneth the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Hast thou given the horse his strength? Hast thou clothed his neck with fierceness?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Hast thou made him to leap as a locust? The glory of his snorting is terrible.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
He paweth in the valley, and rejoiceth in his strength; he goeth out to meet the clash of arms.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He mocketh at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from the sword.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
The quiver rattleth upon him, the glittering spear and the javelin.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
He swalloweth the ground with storm and rage; neither believeth he that it is the voice of the horn.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
As oft as he heareth the horn he saith: 'Ha, ha!' and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Doth the hawk soar by thy wisdom, and stretch her wings toward the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Doth the vulture mount up at thy command, and make her nest on high?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
She dwelleth and abideth on the rock, upon the crag of the rock, and the stronghold.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From thence she spieth out the prey; her eyes behold it afar off.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Her young ones also suck up blood; and where the slain are, there is she.
