Job 37

1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.

Ja, over dette forferdes mitt hjerte og hopper i mitt bryst.

2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.

Hør, hør braket av hans røst og det drønn som går ut av hans munn!

3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.

Under hele himmelen lar han det fare, og han sender sitt lys til jordens ytterste ender.

4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.

Efterpå brøler røsten, han tordner med sin veldige røst; han holder ikke lynene tilbake når hans røst lar sig høre.

5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.

Gud tordner underfullt med sin røst; han gjør storverk, og vi forstår dem ikke.

6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.

Han sier til sneen: Fall til jorden! - og likeså til skyllregnet, sitt sterke skyllregn.

7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.

Hvert menneskes hånd forsegler han, forat alle mennesker som han har skapt, må komme til å kjenne ham.

8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.

Da går de ville dyr inn i sine huler, og de holder sig i sine hi.

9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.

Fra Sydens innerste kammer kommer storm, og med nordenvinden kommer kulde.

10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.

Av Guds ånde kommer is, og brede vann bindes.

11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.

Med væte fyller han skyen, og han spreder sine lynskyer,

12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;

og de svinger hit og dit, efter som han leder dem, forat de skal utføre alt det han byder dem, over den vide jord;

13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.

enten til tukt, når det er til gagn for hans jord, eller til velsignelse lar han dem komme.

14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.

Vend ditt øre til dette, Job! Stå stille og gi akt på Guds under!

15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?

Forstår du hvorledes Gud styrer dem og lar sine skyers lyn blinke frem?

16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;

Forstår du hvorledes skyene svever om i luften, forstår du den Allvitendes under,

17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?

du hvis klær blir varme når jorden ligger og dormer i sønnenvind?

18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.

Kan du med ham spenne ut himmelen, så fast som et speil av støpt metall?

19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.

Lær oss hvad vi skal si til ham! Vi kan ikke fremføre noget for bare mørke.

20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.

Skal det fortelles ham at jeg vil tale med ham? Har nogen sagt at han ønsker sin egen undergang?

21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.

Og nu, menneskene ser ikke lyset, enda det skinner klart på himmelen, og en vind er faret frem og har renset den.

22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;

Fra Norden kommer gull; om Gud er der en forferdende herlighet.

23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.

Den Allmektige finner vi ikke, han som er så stor i makt; men retten og den strenge rettferdighet krenker han ikke.

24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.

Derfor frykter menneskene ham; men han enser ikke nogen selvklok mann.