Job 31
1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
Fiz concerto com os meus olhos: como pois attentaria n'uma virgem?
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
Porque qual seria a parte de Deus de cima? ou a herança do Todo-poderoso para mim desde as alturas?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
Porventura não é a perdição para o perverso, o desastre para os que obram iniquidade?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
Ou não vê elle os meus caminhos, e não conta todos os meus passos?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
Se andei com vaidade, e se o meu pé se apressou para o engano
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
(Pese-me em balanças fieis, e saberá Deus a minha sinceridade),
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
Se os meus passos se desviavam do caminho, e se o meu coração segue os meus olhos, e se ás minhas mãos se apegou coisa alguma,
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
Então semeie eu e outro coma, e seja a minha descendencia arrancada até á raiz.
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
Se o meu coração se deixou seduzir por uma mulher, ou se eu armei traições á porta do meu proximo,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
Então môa minha mulher para outro, e outros se encurvem sobre ella.
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
Porque é uma infamia, e é delicto pertencente aos juizes.
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
Porque fogo é que consomem até á perdição, e desarreigaria toda a minha renda.
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
Se desprezei o direito do meu servo ou da minha serva, quando elles contendiam comigo,
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
Então que faria eu quando Deus se levantasse? e, inquirindo a causa, que lhe responderia?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
Aquelle que me fez no ventre não o fez tambem a elle? ou não nos formou do mesmo modo na madre?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
Se retive o que os pobres desejavam, ou fiz desfallecer os olhos da viuva,
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
Ou só comi o meu bocado, e o orphão não comeu d'elle
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
(Porque desde a minha mocidade cresceu comigo como com seu pae, e o guiei desde o ventre de minha mãe),
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
Se a alguem vi perecer por falta de vestido, e ao necessitado por não ter coberta,
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
Se os seus lombos me não abençoaram, se elle não se aquentava com as pelles dos meus cordeiros,
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
Se eu levantei a minha mão contra o orphão, porquanto na porta via a minha ajuda,
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
Então caia do hombro a minha espadoa, e quebre-se o meu braço do osso.
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
Porque o castigo de Deus era para mim um assombro, e eu não podia supportar a sua alteza.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
Se no oiro puz a minha esperança, ou disse ao oiro fino: Tu és a minha confiança;
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
Se me alegrei de que era muita a minha fazenda, e de que a minha mão tinha alcançado muito;
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
Se olhei para o sol, quando resplandecia, ou para a lua, caminhando gloriosa,
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
E o meu coração se deixou enganar em occulto, e a minha bocca beijou a minha mão,
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
Tambem isto seria delicto pertencente ao juiz: pois assim negaria a Deus que está em cima.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
Se me alegrei da desgraça do que me tem odio, e se eu exultei quando mal o achou
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
(Tambem não deixei peccar o meu paladar, desejando a sua morte com maldição),
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
Se a gente da minha tenda não disse: Ah, quem nos désse da sua carne! nunca nos fartariamos d'ella:
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
O estrangeiro não passava a noite na rua; as minhas portas abria ao viandante.
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
Se, como Adão, encobri as minhas transgressões, occultando o meu delicto no meu seio;
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
Porque eu temia a grande multidão, e o desprezo das familias me apavoraria, e eu me calaria, e não sairia da porta.
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
Ah quem me dera um que me ouvisse! eis que o meu intento é que o Todo-poderoso me responda, e que o meu adversario escreva um livro.
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
Por certo que o levaria sobre o meu hombro, sobre mim o ataria por corôa.
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
O numero dos meus passos lhe mostraria: como principe me chegaria a elle.
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
Se a minha terra clamar contra mim, e se os seus regos juntamente chorarem,
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
Se comi a sua novidade sem dinheiro, e suffoquei a alma dos seus donos,
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
Por trigo me produza cardos, e por cevada joio. Acabaram-se as palavras de Job.
