Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Nunc autem derident me iuniores tempore, quorum non dignabar patres ponere cum canibus gregis mei:
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Quorum virtus manuum mihi erat pro nihilo, et vita ipsa putabantur indigni.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Egestate et fame steriles, qui rodebant in solitudine, squallentes calamitate, et miseria.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Et mandebant herbas, et arborum cortices, et radix iuniperorum erat cibus eorum.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Qui de convallibus ista rapientes, cum singula reperissent, ad ea cum clamore currebant.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
In desertis habitabant torrentium, et in cavernis terrae, vel super glaream.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Qui inter huiuscemodi laetabantur, et esse sub sentibus delicias computabant.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Filii stultorum et ignobilium, et in terra penitus non parentes.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Nunc in eorum canticum versus sum, et factus sum eis in proverbium.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Abominantur me, et longe fugiunt a me, et faciem meam conspuere non verentur.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Pharetram enim suam aperuit, et afflixit me, et frenum posuit in os meum.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Ad dexteram orientis calamitatis meae illico surrexerunt: pedes meos subverterunt, et oppresserunt quasi fluctibus semitis suis.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Dissipaverunt itinera mea, insidiati sunt mihi, et praevaluerunt, et non fuit qui ferret auxilium.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Quasi rupto muro, et aperta ianua, irruerunt super me, et ad meas miserias devoluti sunt.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Redactus sum in nihilum: abiit quasi ventus desiderium meum: et velut nubes pertransiit salus mea.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Nunc autem in memetipso marcescit anima mea, et possident me dies afflictionis.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Nocte os meum perforatur doloribus: et qui me comedunt, non dormiunt.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
In multitudine eorum consumitur vestimentum meum, et quasi capito tunicae succinxerunt me.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Comparatus sum luto, et assimilatus sum favillae et cineri.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Clamo ad te, et non exaudis me: sto, et non respicis me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Mutatus es mihi in crudelem, et in duritia manus tuae adversaris mihi.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Elevasti me, et quasi super ventum ponens elisisti me valide.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Scio quia morti trades me, ubi constituta est domus omni viventi.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Verumtamen non ad consumptionem meam emittis manum tuam: et si corruerim, ipse salvabis.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Flebam quondam super eo, qui afflictus erat, et compatiebatur anima mea pauperi.
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Expectabam bona, et venerunt mihi mala: praestolabar lucem, et eruperunt tenebrae.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Interiora mea efferbuerunt absque ulla requie, praevenerunt me dies afflictionis.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Moerens incedebam, sine furore, consurgens, in turba clamabam.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Frater fui draconum, et socius struthionum.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Cutis mea denigrata est super me, et ossa mea aruerunt prae caumate.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Versa est in luctum cithara mea, et organum meum in vocem flentium.
